Panoramarutten i Sydafrika (ofta också kallad sitt engelska namn Panorama Route) är tillsammans med Garden Route kanske den mest omtalade vägsträckan/resrutten i Sydafrika. Man vad är egentligen Panoramrutten och hur kan ni besöka den?

Svaret är att det är en vacker och dramatisk vägsträcka i Mpumalanga-provinsen i nordöstra Sydafrika, nära Krugerparken. Huvudattraktionen längs denna vägsträcka är för de allra flesta Blyde River Canyon, som är världens tredje största flodkanjon. Rutten går, från söder till norr, från bergspasset Long Tom Pass till gränsen mellan Mpumalanga och Limpopo provinserna vid grottorna Echo Caves. Panoramarutten slutar i norr i närheten av Kruperparken och det är därför lätt att kombinera en eller några dagars upptäcktsfärd längs Panoramarutten med safari i Kruger.

Till stora delar följer rutten den stora förkastningsbranten som markerar gränsen mellan Sydafrikas centrala högplatå (highveld) som ligger på mellan 1500 och 2100 meter över havet och den låga slätten (lowveld) närmare kusten.

Panoramaruttens historia

Panoramarutten är inte bara en vägsträcka med fantastiska utsikter utan också en historiskt betydelsefull rutt i Sydafrika. Redan i slutet av 1800-talet användes rutten för transporter mellan viktiga städer som Lydenberg och Delagoa Bay. Många av städerna längs rutten grundades under den stora guldrushen (Transvall Gold Rush) i slutet av 1800-talet.

Om ni vill uppleva tidsandan från den stora guldrushen ska ni stanna till i den lilla staden Pilgrim’s Rest. Staden grundades under guldrushen i slutet av 1800-talet och den har bevarats i samma stil sedan dess. Många av byggnaderna från 1800-talet står kvar i original och ni kan gå in och ta en öl på puben eller besöka affären i staden som fortfarande ser ut som på guldrushens tid. Hela staden är ett museum sedan 1986 och den är känd som en av Sydafrikas vackraste städer att besöka.

Pilgrim's Rest Sydafrika

Pilgrim’s Rest Sydafrika

Vidare längs med Panoramarutten kommer ni till God’s Window, en utsiktsplats där förkastningsbranten störtar 700 meter ner från högslätten (highveld) till låglandet (lowveld)

Längs med Panoramarutten finns ett flertal vattenfall, varav Bridal Veil Falls, i Sabiefloden är det högsta med sina 146 meter fallhöjd.

Panoramarutten

God’s Window

Den allra största attraktionen längs Panoramarutten är, för de allra flesta, Blyde River Canyon. Floddalen är 50 km lång, där floden skurit sig genom landskapet genom miljontals år. Utsikten från de högsta punkterna ner mot låglandet är magisk med höjdskillnader på som mest 1 600 meter. Till skillnad från exempelvis USA:s Grand Canyon och Namibias Fish River Canyon så är Blyde River Canyon grön, med en tät vegetation och en rik flora. I Sydafrika kallas den ibland för världens största gröna kanjon.

 

Lake Manyara National Park i Tanzania är, med östafrikanska mått mätt, en liten park som totalt täcker cirka 700 kvadratkilometer, varav sjön är 470 kvadratkilometer. Lake Manyara är en grund, alkalisk sjö som ingår i en rad sjöar i den östafrikanska delen av Rift Valley. Andra sjöar längs Great Rift Valley i Östafrika inkluderar Lake Natron och Kenyas Lake Nakuru.

Sjön ligger precis vid foten av den 600 meter höga förkastningsbrant där Rift Valley skapats av att Afrikas två kontinentalplattor långsamt glider isär. Förkastningsbranten tornar upp sig över sjön på östra sidan och löper söderut och norrut. Bortom Rift Valley Escarpment ligger Ngorongoro Highlands.

Sjön har inget utflöde och därför tappar den vatten endast genom avdunstning. Flödet av vatten till sjön kommer via underjordiska källor och, främst, regn. Storleken på sjön varierar därför mellan årstider samma år och mellan olika år, beroende på variationer i nederbörd.

elefant vid jeep i lake manyara
Elefanterna i Lake Manyara kommer ofta nära jeepar

Det mesta av nationalparkens landområde är täckt av skog. Skogen är en grundvattenskog som matas av undervattenskällor som strömmar ner från Ngorongoro Highlands. Parken består också av en våtmark, i mitten av parken och små områden av öppen savann, främst i parkens norra delar. Själva nationalparken följer sjöns västra strand. Parkens östra sida är inte en nationalpark men delar av landområdena öster om sjön har utsetts som ett djurvårdsområde för att skydda den ständiga flyttningen av djur utanför parken, och mellan Lake Manyara och Tarangire National Park, i söder.

Safari i Lake Manyara

Lake Manyara förbises ofta som en safaridestination på grund av dess närhet till den mer berömda Ngorongorokratern och Serengeti. Lake Manyara är dock en fascinerande och vild plats med en rik flora och fauna året runt. Det är också en plats som visar att människor och djur kan samexistera, inte utan konflikter ska sägas, men ändå. Strax utanför nationalparken ligger den lilla staden Mto Wa Mbu. Djur, särskilt apor, rör sig utanför parken och inne i själva staden. De lokala gårdarna i närheten får besök av elefanter och andra djur och hyenor söker rör sig i områden långt utanför parken och letar efter rester i mänskliga komposter.

Inne i Lake Manyara National Park kommer du sannolikt att se elefanter på nära håll. Parken sägs vara hem till fler elefanter per kvadratkilometer än någon annan park i Afrika. Elefanterna är vana vid safaribilar och rör sig till synes ostörda, vilket innebär att de ofta kommer väldigt nära jeepar. Parken är också hem till många stora däggdjur som impala, giraff, gnuer, zebra, vårtsvin, babian, flodhäst och många andra djur.

Lilabröstad blåkråka i Lake Manyara
Lilabröstad blåkråka

Lake Manyara National Park är också känd för sitt rika fågelliv. Fågelskådning är bra under hela året men det är som bäst från november till april när flyttfåglar från Europa och Asien är i parken. Fågelskådare från hela världen reser denna tid till Lake Manyara för att se de över 300 fågelarter som finns i parken. Exempel på fåglar som ofta ses i Lake Manyara är araboustork, afrikansk skedstork, afrikansk tofsörn, vitryggad gam, kappgam, vitkindad musfågel, afrikansk pygmékungsfiskare, Rüppels vitkronstörnskata, långstjärtad fiskaltörnskata, afrikansk paradisflugsnappare, gråhäger, silkeshäger, sandtärna, dvärgbiätare, afrikansk klykstjärtad drongo, gulnäbbad oxhackare, lilabröstad blåkråka och tofspärlhöna.

Elefant i Lake Manyara
Elefant på vägen inne i nationalparken

För den bästa safariupplevelsen i Lake Manyara är det bra att avsätta en hel dag. Många safariturer gör bara några timmar i parken som ett stopp på väg till Ngorongorokratern. Det betyder att de flesta safarijeeparna gör en gamedrive loop i parkens norra delar. Kör ner till mitten av parken och hela vägen söderut och plötsligt kommer du att känna att du är i ett privat reservat. Du kommer att se väldigt få safarijeepar, främst jeepar som kommer från Lake Manyara Tree Lodge, en exklusiv lodge i parkens södra ände och den enda safarilodgen inne i själva nationalparken.

Till Lake Manyara National Park kommer ni på vår resa Tanzaniasafari med Zanzibar.

Varför skrattar hyenor? Är det ett skratt, alltså ett uttryck för glädje, eller betyder skrattet något annat?

Den hyena som våra gäster oftast ser på safari är den fläckiga hyenan. Hyenafamiljen består av fyra arter; fläckig hyena, strimmig hyena, brun hyena och jordvargen. Hyenor är inte hunddjur, utan en egen familj. Av de fyra hyena arterna är den fläckiga hyenan den som oftast ses i safariparker i östra och södra Afrika. Fläckig hyena är också den största av hyenaarterna. Den mäter från cirka en meter till drygt 1,5 meter i kroppslängd, har en mankhöjd på 70 till 90 cm och väger i vuxen ålder normalt mellan 40 och 85 kg.

Hanarna är större och tyngre än honorna. Hyenorna är kända som asätare, vilket de också är, men de är också mycket skicklig och framgångsrika jägare. De lever och jagar i stora flockar som leds av en matriark.

Varför skrattar hyenor?

Fläckig hyena har ett flertal olika läten men det kanske mest kända är det som låter som ett mänskligt skratt och det är också därför de ibland kallas ”skrattande hyena”. Skrattet är inte alls ett skratt utan oftast ett uttryck för att hyenan känner sig hotad eller attackerad.
Läs mer om hyenors skratt här.

Varför skrattar hyenor? inte för att de är glada utan oftast för att de känner sig hotade
Hyena med ett byte i Ngorongorokratern i Tanzania

Utbredning

Fläckig hyena lever i stora delar av södra, östra, centrala och västra Afrika. Från Nordligaste Sydafrika i söder till Sudan i norr, från Senegal i väster till Somalia i öster. I Centralafrika och Västafrika är dock hyenorna endast fläckvis förekommande.

Hyenorna är utpräglade flockdjur

Den fläckiga hyenan är ett utpräglat flockdjur som lever i klaner som kan bestå av upp emot 80 djur. Dessa klaner är ofta delade i mindre grupper som jagar tillsammans. Klanerna är hierarkiska och leds av en matriark. Honorna sår högre i rang i flocken än hanarna. Klanen markerar ett territorium som försvaras och bevakas av hela flocken. I mitten av territoriet har klanen bon, som endast utnyttjas av honor och ungdjur. Honor föder oftast två ungar och flera honor i samma klan föder ungar. Ungar av hankön lämnar flocken efter 2–3 år medan honorna stannar kvar.

Föda

Fläckiga hyenor är mycket skickliga jägare som fäller många byten och en stor del av deras föda består av byten de har slagit. De är även asätare och äter överbliven mat efter andra rovdjur och de stjäl ofta mat. En anledning till att leoparder gärna drar upp sitt byte i ett träd är att de annars riskerar att hyenorna stjäl bytet. En ensam leopard har ingen chans att försvara sitt byte från en flock hyenor.

Hyenor stjäl också byten från lejon, men eftersom lejon är flockdjur, och väsentligt mycket större än hyenor så krävs det stora flockar hyenor för att ta byten från lejon. Ungefär 10 hyenor per lejon krävs för att en flock hyenor ska våga försöka ta bytet från lejon.

De äter det mesta och dödar gnuer och andra antiloper, liksom ödlor, insekter och ormar.

Hyenor och människor

I takt med att den mänskliga befolkningen ökat i många områden där hyenor så har människor och hyenor kommit i kontakt med varandra i större utsträckning. I vissa områden har de jagats hårt och därav blivit sällsynta. Hyenor är anpassningsbara och klarar av att leva utanför skyddade naturområden med mycket bytesdjur.

De äter vad de kommer över och rotar ofta i sopor, komposthögar och fäller också tamdjur ibland. Attacker mot människor är ovanliga, men de sker. Hyenor lever även i utkanten av afrikanska städer, såsom till exempel Arusha i Tanzania och i Addis Abeba i Etiopien där de i utkanten av staden är ganska vanliga, och fortfarande förekommer på gatorna inne i de centrala delarna av staden.

 

Victoriafallen är en av de mest kända turistattraktionerna i södra Afrika och en plats som finns med på mångas bucketlist. Victoriafallen heter Mosi-ao-Tunya (ungefär röken som dundrar) lokalt. Namnet kommer från språket Lozi, ett lokalt språk i Zambia och i Capriviremsan i norra Namibia.

Victoriafallen

Victoriafallen från luften

Världens största vattenfall

Lite beroende på hur storleken på ett vattenfall mäts så räknas Victoriafallen (ofta kallade Vic Falls) som det största vattenfallet i världen, eller ett av de största. Vattenfallet har en maximal höjd på 105 meter. Under regnsäsongen och månaderna precis efter regnsäsongen strömmar det mer än 9 000 kubikmeter vatten per sekund genom vattenfallen. Under torrsäsongen när fallen är som minst strömmar det dock mindre än 500 kubikmeter vatten per sekund genom fallen.

Skillnaden på fallen mellan toppen på vattenflödet under den svenska våren och försommaren (april – juni) och under slutet av torrperioden (september – oktober) är dramatisk. I oktober är stora delar av fallen torrlagda. I maj kan det strömma så mycket vatten genom fallen att de sluts in i en så tjock dimma att delar av fallen inte går att se.

Victoriafallen är upptaget på UNESCO:s världsarvslista och räknas till ett av naturens egna sju underverk.

Victoriafallen, korta fakta

Var På gränsen mellan Zimbabwe och Zambia
Maximal höjd 105 meter
Bredd 1,7 kilometer  
Maximal vattenmängd >9 000 kubikmeter per sekund

Saker att göra vid Victoriafallen

Res till Victoriafallen

Victoriafallen går att besöka från Zimbabwe och Zambia men det går också bra att på en dagstur besöka fallen med utgångspunkt i till exempel Kasane i Botswana. Ni besöker Victoriafallen på ett flertal av våra resor bland annat resan Zambia & Victoriafallen.

Sannolikt ser de allra flesta hyena som en hund, eller ett hunddjur. Dess barn kallas också mycket riktigt för valpar. Men det är faktiskt inte ett hunddjur. Alltså, rent vetenskapligt tillhör de inte familjen hunddjur. Inte heller tillhör de familjen kattdjur. De är ett så unikt djur att de är en egen familj; Hyaenidae. Familjen består av fyra arter varav den som sannolikt är mest känd och den som oftast ses på safaris i östra och södra Afrika är fläckig hyena (Crocuta Crocuta). De andra arterna är, Brun hyena (Parahyaena brunnea), Strimmig hyena (Hyaena hyaena) och  Jordvarg (Proteles cristatus).

Olika arter av hyena

Hyena

Fläckig hyena med ett byte

Fläckig hyena förekommer i stora delar av Afrika från södra Afrika via Östafrika till Västafrika. I Västafrika är den idag ovanlig och förekommer endast fläckvis. Denna art lever på savann och stora stäpper och halvöknar och förekommer därför inte i Centralafrikas och södra Västafrikas regnskogar.

Fläckig hyena är huvudsakligen aktiv på natten men syns också ofta på dagarna. Även om de mest är kända som asätare så är de också mycket framgångsrika jägare. De lever i flockar som kan bestå av uppemot 80 individer. Flocken leds av en matriark.

Denna art har ett flertal olika läten bland annat har den ett ylande läte och ett kort ylande läte som kommer i små stötar. Den är också känt för att göra ett läte som i mångas öron låter som ett mänskligt skratt. ”Skrattet” tros vara ett läte som markerar att hyenan önskar att en annan hyena ska hålla avstånd och lämna den ifred.

Dessa djur är på många sätt lejonen ärkefiende. Inte sällan uppstår kamp om revir mellan lejon och hyenor. Hyenor kan i kraft av stora antal ibland stjäla byten från lejon. På grund av lejonen överlägsna storlek kan det krävas 10 individer per lejon för att en flock ska kunna ta över ett byte från lejon.

Brun hyena finns enbart i södra Afrika. Dess utbredningsområde sträcker sig över stora delar av Sydafrika, Namibia och Botswana samt små områden i Zimbabwe, Mocambique och Angola. Den är mindre än sin närmaste släkting, den strimmiga hyenan, och lever i mindre familjegrupper. I huvudsak lever den av as, ben är en stor del av födan. Dessutom äter den insekter och ägg. De individer som lever vid kustlinjen äter även kadaver av havslevande djur som säl och fisk, som sköljts upp på stranden.

Brun hyena

Strimmig hyena förekommer framförallt i Nordafrika i Sahel, Nildalen och delar av Kenya. Den förekommer även i norra Tanzania men är ovanlig där. Liksom fläckig hyena är den nattaktiv. Till skillnad från fläckig hyena är den dock väldigt inaktiv på dagen och svår att se. Den lever inte heller i flock utan de allra flesta individerna lever ensamma.

Den är mindre än son fläckiga släkting och eftersom de lever ensamma har de inte förmågan att jaga stora bytesdjur utan de är i huvudsak asätare och de jagar dessutom gnagare, fåglar och ödlor.

Strimmig hyena (engelska; striped hyena)

Strimmig hyena

Jordvarg ser ut som en liten fläckig hyena fast med lite smalare kropp och lite mindre markerat parti över skuldrorna. Jordvargen har två utbredningsområden. Dels finns den i stora delar av södra Afrika, inklusive nästan hela Sydafrika, Namibia, Botswana och Zimbabwe och delar av Angola. Dessutom finns den i Östafrika från norra Tanzania hela vägen upp till röda havet i Kenya, Etiopien, Somalia, Eritrea samt i små områden i Sudan, Sydsudan, Egypten och Uganda.  

Jordvargen är för liten för att jaga stora djur och den lever huvudsakligen av att äta termiter som den fångar med sin tunga. Vi har sett i olika källor att jordvargen inte alltid räknas till familjen Hyaenidae, men de flesta källor gör det och vi tar därför med den i den familjen också. 

Jordvarg

Ndutu är det område som för många är själva sinnebilden för Serengeti. Från utsiktsplatsen på toppen av Nabi Hill blickar ni söderut över grässavann som likt en ocean sträcker sig till horisonten

Migrationen i Ndutu

Den stora migrationen på slätten i Ndutu

Ndutu ligger både i Serengeti och Ngorongoro Conservation Area

Ndutu är ett naturområde som ligger i nordvästra Ngorongoro Conservation Area och sydöstra Serengeti National Park. Den allra största delen av det som räknas till Ndutu ligger i Ngorongoro Conservation Area men i allt väsentligt, rent geografiskt, är det en del av Serengeti. Vi brukar därför något förenklat kalla området för södra Serengeti. Anledningen till att det går en gräns mellan Ngorongoro Conservation Area (NCA) och Serengeti ute på slätten i södra Serengeti är att Tanzanias regering gjorde en kompromiss med massajerna när naturskyddsområdena skapades.

Massajerna bodde vi den tiden i stora delar av det som idag är NCA och Serengeti National Park. När naturskyddsområdena skapades förlorade massajerna rätten att bo i Serengeti NP men fick fortsätta bo och ha boskap i NCA. Dock finns idag begränsningar i vilka områden de får valla boskap, hur många boskap de får ha och nya massajbyar får inte etableras.

Ndutu

Vy ut över Ndutu från Nabi Hill

Ndutu är det område som för många är själva sinnebilden för Serengeti. När ni kommer till Nabi Hill, där alla turister registreras och parkavgifter till Serengeti betalas, kan ni gå upp på kullen till en utsiktsplats och söderut blicka ut över grässavann som likt en ocean sträcker sig till horisonten.

På grund av att den öppna slätten hör på gränsen mellan Ngorongoro Conservation Area och Serengeti National Park ligger i regnskugga av de höga bergen i Ngorongoro Highlands är området ganska torrt och regnet nästan helt koncentrerat till de korta regnen i november och december och de långa regnen i mars, april och maj. Detta innebär att områdets djurliv varierar med regnen. Under den långa och torra torrperioden är slätterna ofta ganska tomma. Den som letar kan finna gaseller, schakaler och hyenor men de allra flesta djuren har antingen rört sig norrut mot områden i centrala Serengeti eller söderut mot våtmarken och sjöarna Masek och Ndutu i det södra delarna av detta naturområde.

Variationen i djurliv innebär också att det finns få permanenta safarilodger här. Under torrsäsongen finns bara tre fasta lodger, som alla ligger i närheten av sjöarna och vårmarkerna. Safariturister som kommer till området under torrsäsong kan med en del tålamod se en hel del djur kring sjöarna, inklusive elefanter, giraffer, impalas, schakaler, gaseller och lejon. Inte allas lika mycket djur som i centrala Serengeti men å andra sidan är det under torrsäsongen väldigt få jeepar ute i området och chanserna är goda att när man väl ser lejon är det inga andra jeepar där.

Migrationen i Ndutu

Enorma hjordar med gnuer samlas i Ndutu mellan mitten av december och början av april

När regnen börjar fall i Ndutu, oftast runt mitten av november, förvandlas landskapet. Nytt grönt gräs växer upp och miljontals blommor blommar och gör landskapet grönt och färgsprakande. Många djur återvänder ut på slätterna. Först kommer Thomsons gaseller och Grants gaseller i hundratusentals därefter kommer, oftast någon gång i december, den stora migrationen med sina enorma hjordar med gnuer och zebror.

I januari, februari och mars befinner sig nära 500 000 Thomsons gaseller, 200 000 zebror och uppemot två miljoner gnuer i Ndutu. Detta gör att Ndutu under cirka tre månader varje år är den kanske bästa safaridestinationen i världen. Den enorma tillgången på bytesdjur gör att lejonen, geparderna och hyenorna i Ndutu är mycket aktiva. Rovdjur, framförallt lejon och hyenor, från centrala Serengeti rör sig ner mot Ndutu och det är mycket lätt att se rovdjur, även mitt på dagen.

Ndutu Safari Lodge

Lägereld i närheten av Lake Ndutu. Området kring sjön är rikt på djur året om.

Någon gång i slutet av februari kalvar gnuerna i Ndutu. Hundratusentals kalvar föds under en period som oftast bara är 7–10 dagar. Mycket tur ska till för att man ska få se det men det är verkligen ett av naturens underverk att få bevittna.

En populär myt om strutsen är att den när den blir skrämd sticker ner huvudet i sanden. Denna myt är så populär att den ofta används som en metafor för att försöka blunda för farligheter eller problem. Det är dock inte sant. Afrikas mest berömda fågel sticker inte huvudet i sanden. Om den känner sig hotad springer den antingen iväg eller också lägger den sig platt på marken och hoppas att den inte blir upptäckt. Fjädrarnas färger gör att den ofta smälter in i sin omgivning.  Om den varken kan gömma sig eller fly försvarar de sig med kraftiga sparkar som kan åsamka även stora rovdjur en hel del skada.

Struts – världens största fågel

Struts är världens största fågel tillsammans med sin nära släkting Somaliastrutsen. Länge ansågs somaliastrutsen var en underart av struts men numer anses den vara en egen art. Dessa majestätiska fåglar finns i:

Somaliastrutsen finns endast i södra Etiopien, nordöstra Kenya och stora delar av Somalia.

Den kan som bekant inte flyga men de är å andra sidan snabba löpare och kan springa i 60–70 km/h.

De tros ha funnits i sin nuvarande form i flera miljoner år men taxonomiskt beskrevs den först på 1700 talet, av Carl von Linné.

De lever i små grupper på mellan 5 och 50 djur. De är nomadiska och kan röra sig över ganska stora områden. De är omnivorer. Mestadels äter de växter, gräs och korn, men de äter även insekter och larver. Strutsar har dålig matsmältning och den sväljer därför ibland stenar för att underlätta nedbrytning av maten i magen.

De har trots sin storlek en mycket liten hjärna, ungefär lika stor som en valnöt. Deras ögon är större än deras hjärna.

Man kan se på en struts om det är en hane eller hona genom att hanen är större och är svart med vita stjärtfjädrar medan den mindre honan är gråbrun i färgen. En hane kan bli 3 meter låg och väga upp till 150 kilo.

De lägger världens största ägg som kan väga ända upp till 2 kg. Honan lägger cirka 20 ägg vid samma tillfälle. Äggen läggs i en grop. Både honan och hanen ruvar äggen tills de kläcks.

De föds upp på strutsfarmar i olika delar av världen, det finns bland annat ett flertal i Sverige, främst för sitt kött. Historiskt har strutsen est varit eftertraktad för sina fjädrar.

Tanzania har skapat Afrikas största nationalpark, Nyerere National Park. Nationalparken som täcker nästan 31 000 kvadratkilometer har skapats genom att reservatet Selous Game Reserve har delats i två parker; Nyerere national Park och Selous Game Reserve. Den nya nationalparken är Tanzania och även Afrikas största nationalpark, mer än dubbelt så stor som Serengeti. Nationalparken är döpt efter Tanzanias första President Julius Nyerere.

Lejon i Nyerere National Park

Lejon i Nyerere National Park

Nyerere National Park – Tanzanias nyaste nationalpark

Skapandet av Nyerere National Park har mötts av blandade reaktioner. Många ser det som positivt att en stor del av det väldiga Selous Game Reserve nu ges starkare naturskydd tack vare att det görs om till nationalpark. Tidigare var Selous besökt av safariturister men bara i den nordligaste delen. Stora delar av reservatet var avsatt för jaktturism och delar även för forskning. I nationalparken kommer inte jakt att tillåtas och enorma områden kommer att öppnas för safariturister.

Stora delar av Selous som inte tidigare besöktes av turister kommer kunna besökas. Dessa områden är kända för att vara hem till stora mängder djur som till exempel elefanter, lejon och vildhundar. Nyerere National Park har också en varierad natur med den stora Rufijifloden med biflöden, sjöar och laguner, tät buskvegetation, öppen savann, skogar och våtmarker.

Å andra sidan har delandet av Selous Game Reserve också mötts av kritik från en del organisationer. Detta beror bland annat på att Selous Game Reserve har status som världsarv av UNESCO, något som man räds ska förloras nu när det kvarvarande reservatet bara är knappt hälften så stort som det ursprungliga.

Tidigare täckte Selous Game Reserve 53 000 kvadratkilometer, det kvarvarande reservatet är nu 22 000 kvadratkilometer stort. Detta kan låta lite i sammanhanget men för att sätta det i perspektiv så är Selous Game Reserve fortfarande större än till exempel både Serengeti och Sydafrikas Kruger National Park, eller, ganska exakt, två gånger så stort som Skåne.  

Nyerere National Park erbjuder också safarituristerna möjligheten att göra safariturer i båt på den stora Rufijifloden, Östafrikas största flod. Att stilla glida fram på floden och se flodhästar, krokodiler, fåglar, bufflar och elefanter är en fantastisk upplevelse.

Bästa tiden för safari i Nyerere National Park och framförallt båtsafari är under torrsäsongen från juni till början av november. Då mindre vattendrag torkar ut och eftermiddagarna blir allt hetare söker sig många djur till Rufijifloden för att dricka och bada.

Än så länge är vägar och safarilodger under utveckling i Nyerere National Park och en officiell karta över den nya nationalparken har vi inte lyckats hitta. Men Tanzania har startat ett femårsprojekt för att utveckla safariturismen i de södra delarna av landet och där är satsningen på Nyerere National Park viktig, liksom Ruaha National Park i centrala Tanzania och Mikumi National Park som gränsar till Nyerere National Park.

Landet vill sprida safarituristerna lite jämnare för att avlasta de populära parkerna Serengeti och Ngorongorokratern och även skapa större intäktskällor från Nyerere National Park för att bekosta ett starkare naturskydd och skapa fler jobb och intäkter till människor som bor i nationalparkens omgivning och på så sätt höja nationalparkens bevarandes värde.

Vi tror att skapandet av Nyerere National Park innebär många möjligheter. I och med att det blir en nationalpark istället för ett reservat så stärks naturskyddet vilket är positivt eftersom tjuvjakt och annan otillåten aktivitet som till exempel skogsavverkning är allt för vanligt i detta stora naturområde. Den något mindre (men fortfarande enormt stora ytan) gör det också lättare att skydda djuren från tjuvjakt. Framför allt är elefanter sårbara för tjuvjägare eftersom elfenben tyvärr fortfarande är värdefullt på svarta marknaden.

Nyerere National Park har alla möjligheter att locka till sig turister då parken erbjuder fantastisk safari och en närhet till Zanzibar som gör ett det går lätt at kombinera safari med sol och bad. Nyerere National Park kan bli ett komplement till Tanzanias norra safariparker, Lake Manyara, Tarangire, Ngorongorokratern och Serengeti. 

Är Zebran vit med svarta ränder? Eller är den svart med vita ränder? Det är en evig fråga på safariresor i olika delar av Afrika och kanske trodde ni att ni aldrig skulle få svaret men det ska ni få här.

Är zebran vit med svarta ränder?

Närbild på Zebra i Krugerparken i Sydafrika

Är Zebran vit med svarta ränder? Eller är den svart med vita ränder?

Länge var den allmänna uppfattningen att zebran är vit med svarta ränder. Detta eftersom många zebror är vita på magen. Men, är zebran vit med svarta ränder? Kanske är det så att frågan inte går att svara exakt på men det som forskare nu vet är att zebror har svart skinn under den randiga pälsen. Men pälsen består inte av vita ränder med, så att säga, gluggar emellan som gör att den svarta huden under syns, utan pälsen består av vita och svarta ränder. Eftersom zebran skinn under pälsen är svart så är det vanligast att benämna zebra som ett svart djur med vita ränder.

Så till er som trodde att det inte finns ett svar på frågan “Är zebran vit med svarta ränder eller svart med vita ränder?” vill vi alltså säga, det finns ett svar. Svaret är, zebran är svart med vita ränder.

Zebran är ett vanligt förekommande djur i stora delar av södra och östra Afrika. Den tillhör samma djurfamilj som häst och åsna men till skillnad från häst och åsna har zebror aldrig kunnat tämjas fullt ut.

Zebror Serengeti

Zebror i gryningen i Serengeti, Tanzania

Zebran delas in i tre huvudgrupper; Bergzebra, Grevyzebra och Stäppzebra. Stäppzebran i sin tur delas in i ett flertal underarter.

En intressant fakta med Zebror är att de ofta ses stå som på bilden nedan. Detta beror på att zebrans huvud är tungt i förhållande till dess nackmuskler och för att kunna hålla uppsikt efter rovdjur och andra faror står ofta zebror just såhär i par och vilar nackmusklerna mot varandras kroppar.

Zebror

Zebror håller utkik

I augusti 2008 var jag för första gången i Franschhoek  i de Sydafrikanska vindistrikten. Augusti är mitt i den Sydafrikanska vintern. Dimman låg tät över fälten och dalgångarna och vinrankorna var kala och mest av allt var det tyst och stillsamt. Jag minns att jag tänkte att detta måste vara den vackraste platsen på jorden.

Franschhoek vinter

Vinter i Franschhoek i vinlandet

Det var så lugnt i Franschhoek

Det var så lugnt i Franschhoek, så tyst så stillsamt. Lågsäsongen kan verkligen vara en magisk tid att besöka vindistrikten på. I min mening är vindistrikten i princip ett måste på varje resa till Sydafrika. Inte bara för maten och vinerna (men ganska mycket för fantastisk mat och vin) utan också för miljön, landskapet och människorna.

Franschhoek

Det finns så många sätt att uppleva detta vackra område. Ta en guidad tur till fots, med bil eller varför inte cykel. Eller än bättre testa spårvagnen ”The wine tram”. Spårvagnen går längs en gammal järnvägsräls mellan gårdarna i Franschhoek. Ett alldeles magiskt sätt att njuta av allt staden och de vackra omgivningarna har att erbjuda. Glöm inte att ta med vandringsskorna om (förlåt när) ni reser dit, och vandra en av de vackra lederna som man finner i Jonkershoek Nature Reserve i Stellenbosch. Vill ni veta mer om våra smultronställen, hör av er.

icon-angle icon-bars icon-times