Victoriafallen är en av de mest kända turistattraktionerna i södra Afrika och en plats som finns med på mångas bucketlist. Victoriafallen heter Mosi-ao-Tunya (ungefär röken som dundrar) lokalt. Namnet kommer från språket Lozi, ett lokalt språk i Zambia och i Capriviremsan i norra Namibia.

Världens största vattenfall

Världens största vattenfall

Lite beroende på hur storleken på ett vattenfall mäts så räknas Victoriafallen (ofta kallade Vic Falls) som det största vattenfallet i världen, eller ett av de största. Vattenfallet har en maximal höjd på 105 meter. Under regnsäsongen och månaderna precis efter regnsäsongen strömmar det mer än 9 000 kubikmeter vatten per sekund genom vattenfallen. Under torrsäsongen när fallen är som minst strömmar det dock mindre än 500 kubikmeter vatten per sekund genom fallen.

Skillnaden på fallen mellan toppen på vattenflödet under den svenska våren och försommaren (april – juni) och under slutet av torrperioden (september – oktober) är dramatisk. I oktober är stora delar av fallen torrlagda. I maj kan det strömma så mycket vatten genom fallen att de sluts in i en så tjock dimma att delar av fallen inte går att se.

Victoriafallen är upptaget på UNESCO:s världsarvslista och räknas till ett av naturens egna sju underverk.

Victoriafallen, korta fakta

Var På gränsen mellan Zimbabwe och Zambia
Maximal höjd 105 meter
Bredd 1,7 kilometer  
Maximal vattenmängd >9 000 kubikmeter per sekund

Saker att göra vid Victoriafallen

Res till Victoriafallen

Victoriafallen går att besöka från Zimbabwe och Zambia men det går också bra att på en dagstur besöka fallen med utgångspunkt i till exempel Kasane i Botswana. Ni besöker Victoriafallen på ett flertal av våra resor bland annat resan Zambia & Victoriafallen.

Sannolikt ser de allra flesta hyena som en hund, eller ett hunddjur. Hyenans barn kallas också mycket riktigt för valpar. Men hyenan är faktiskt inte ett hunddjur. Alltså, rent vetenskapligt tillhör inte hyenor familjen hunddjur. Inte heller tillhör de familjen kattdjur. Hyena är ett så unikt djur att de är en egen familj; Hyaenidae. Familjen består av fyra arter varav den som sannolikt är mest känd och den som oftast ses på safaris i östra och södra Afrika är fläckig hyena (Crocuta Crocuta). De andra arterna är, Brun hyena (Parahyaena brunnea), Strimmig hyena (Hyaena hyaena) och  Jordvarg (Proteles cristatus).

 

Fläckig hyena med ett byte

Fläckig hyena med ett byte

Fläckig hyena förekommer i stora delar av Afrika från södra Afrika via Östafrika till Västafrika. I Västafrika är den idag ovanlig och förekommer endast fläckvis. Fläckig hyena lever på savann och stora stäpper och halvöknar och förekommer därför inte i Centralafrikas och södra Västafrikas regnskogar. Fläckig hyena är huvudsakligen aktiv på natten men syns också ofta på dagarna. Även om de mest är kända som asätare så är de också mycket framgångsrika jägare. Fläckiga hyenor lever i flockar som kan bestå av uppemot 80 individer. Flocken leds av en matriark. Den fläckiga hyenan har ett flertal olika läten bland annat har den ett ylande läte och ett kort ylande läte som kommer i små stötar. Fläckig hyena är också känt för att göra ett läte som låter som ett mänskligt skratt. ”Skrattet” tros vara ett läte som markerar att hyenan önskar att en annan hyena ska hålla avstånd och lämna den ifred. Fläckig hyena är på många sätt lejonen ärkefiende. Inte sällan uppstår kamp om revir mellan lejon och hyenor. Hyenor kan i kraft av stora antal ibland stjäla byten från lejon. På grund av lejonen överlägsna storlek kan det krävas 10 hyenor per lejon för att en flock ska kunna ta över ett byte från lejon.

Brun hyena finns enbart i södra Afrika. Dessutbredningsområde sträcker sig över stora delar av Sydafrika, Namibia och Botswana samt små områden i Zimbabwe, Mocambique och Angola. Brun hyena är mindre än sin närmaste släkting, den strimmiga hyenan, och lever i mindre familjegrupper. I huvudsak lever den av as, ben är en stor del av födan. Dessutom äter den insekter och ägg. Bruna hyenor som lever vid kustlinjen äter även kadaver av havslevande djur som säl och fisk, som sköljts upp på stranden.

Brun hyena

Strimmig hyena förekommer framförallt i Nordafrika i Sahel, Nildalen och delar av Kenya. Den förekommer även i norra Tanzania men är ovanlig där. Liksom fläckig hyena är den strimmig hyenan nattaktiv. Till skillnad från fläckig hyena är den dock väldigt inaktiv på dagen och svår att se. Den lever inte heller i flock utan de allra flesta individerna lever ensamma. Strimmig hyena är mindre än fläckig och eftersom de lever ensamma har de inte förmågan att jaga stora bytesdjur utan de är i huvudsak asätare och de jagar dessutom gnagare, fåglar och ödlor.

Strimmig hyena (engelska; striped hyena)

Strimmig hyena

Jordvarg ser ut som en liten fläckig hyena fast med lite smalare kropp och lite mindre markerat parti över skuldrorna. Jordvargen har två utbredningsområden. Dels finns den i stora delar av södra Afrika, inklusive nästan hela Sydafrika, Namibia, Botswana och Zimbabwe och delar av Angola. Dessutom finns den i Östafrika från norra Tanzania hela vägen upp till röda havet i Kenya, Etiopien, Somalia, Eritrea samt i små områden i Sudan, Sydsudan, Egypten och Uganda.  Jordvargen är för liten för att jaga stora djur och den lever huvudsakligen av att äta termiter som den fångar med sin tunga.

Jordvarg

Ndutu är det område som för många är själva sinnebilden för Serengeti. Från utsiktsplatsen på toppen av Nabi Hill blickar ni söderut över grässavann som likt en ocean sträcker sig till horisonten

Den stora migrationen på slätten i Ndutu

Ndutu är ett naturområde som ligger i nordvästra Ngorongoro Conservation Area och sydöstra Serengeti National Park. Den allra största delen av det som räknas till Ndutu ligger i Ngorongoro Conservation Area men i allt väsentligt, rent geografiskt, är det en del av Serengeti. Vi brukar därför något förenklat kalla Ndutu för södra Serengeti. Anledningen till att det går en gräns mellan Ngorongoro Conservation Area (NCA) och Serengeti ute på slätten i Ndutu/södra Serengeti är att Tanzanias regering gjorde en kompromiss med massajerna när naturskyddsområdena skapades. Massajerna bodde vi den tiden i stora delar av det som idag är NCA och Serengeti National Park. När naturskyddsområdena skapades förlorade massajerna rätten att bo i Serengeti NP men fick fortsätta bo och ha boskap i NCA. Dock finns idag begränsningar i vilka områden de får valla boskap, hur många boskap de får ha och nya massajbyar får inte etableras.

 

Gul savann i Ndutu under torrsäsong. Från toppen av Nabi Hill sträcker sig grässavannen till horisonten i Ndutu.

Ndutu är det område som för många är själva sinnebilden för Serengeti. När ni kommer till Nabi Hill, där alla turister registreras och parkavgifter till Serengeti betalas, kan ni gå upp på kullen till en utsiktsplats och söderut blicka ut över grässavann som likt en ocean sträcker sig till horisonten, detta är Ndutu.

På grund av att Ndutu ligger i regnskugga av de höga bergen i Ngorongoro Highlands är området ganska torrt och regnet nästan helt koncentrerat till de korta regnen i november och december och de långa regnen i mars, april och maj. Detta innebär att områdets djurliv varierar med regnen. Under den långa och torra torrperioden är slätterna i Ndutu ofta ganska tomma. Den som letar kan finna gaseller, schakaler och hyenor men de allra flesta djuren har antingen rört sig norrut mot områden i centrala Serengeti eller söderut mot våtmarken och sjöarna Masek och Ndutu i södra Ndutu. Variationen i djurliv innebär också att det finns få safarilodger här. Under torrsäsongen finns bara tre fasta lodger, som alla ligger i närheten av sjöarna och vårmarkerna. Safariturister som kommer till Ndutu under torrsäsong kan med en del tålamod se en hel del djur kring sjöarna, inklusive elefanter, giraffer, impalas, schakaler, gaseller och lejon. Inte allas lika mycket djur som i centrala Serengeti men å andra sidan är det under torrsäsongen väldigt få jeepar ute i Ndutu och chanserna är goda att när man väl ser lejon är det inga andra jeepar där.

Enorma hjordar med gnuer samlas i Ndutu mellan mitten av december och början av april

När regnen börjar fall i Ndutu, oftast runt mitten av november, förvandlas landskapet. Nytt grönt gräs växer upp och miljontals blommor blommar och gör landskapet grönt och färgsprakande. Många djur återvänder ut på slätterna. Först kommer Thomsons gaseller och Grants gaseller i hundratusentals därefter kommer, oftast någon gång i december, den stora migrationen med sina enorma hjordar med gnuer och zebror. I januari, februari och mars befinner sig nära 500 000 Thomsons gaseller, 200 000 zebror och uppemot två miljoner gnuer i Ndutu. Detta gör att Ndutu under cirka tre månader varje år är den kanske bästa safaridestinationen i världen. Den enorma tillgången på bytesdjur gör att lejonen, geparderna och hyenorna i Ndutu är mycket aktiva. Rovdjur, framförallt lejon och hyenor, från centrala Serengeti rör sig ner mot Ndutu och det är mycket lätt att se rovdjur, även mitt på dagen.

Lägereld i närheten av Lake Ndutu. Området kring sjön är rikt på djur året om.

Någon gång i slutet av februari kalvar gnuerna i Ndutu. Hundratusentals kalvar föds under en period som oftast bara är 7–10 dagar. Mycket tur ska till för att man ska få se det men det är verkligen ett av naturens underverk att få bevittna.

En populär myt om strutsen är att den när den blir skrämd sticker ner huvudet i sanden. Denna myt är så populär att den ofta används som en metafor för att försöka blunda för farligheter eller problem. Det är dock inte sant. Strutsen sticker inte huvudet i sanden. Om en struts känner sig hotad springer den antingen iväg eller också lägger den sig platt på marken och hoppas att den inte blir upptäckt. Strutsens färger gör att den ofta smälter in i sin omgivning.  Om strutsen varken kan gömma sig eller fly försvarar de sig med kraftiga sparkar som kan åsamka även stora rovdjur en hel del skada.

Struts är världens största fågel tillsammans med sin nära släkting Somaliastrutsen. Länge ansågs somaliastrutsen var en underart av struts men numer anses den vara en egen art. Struts finns i:

Somaliastrutsen finns endast i södra Etiopien, nordöstra Kenya och stora delar av Somalia.

Strutsen kan som bekant inte flyga men de är å andra sidan snabba löpare och kan springa i 60–70 km/h.

Strutsen tros ha funnits i sin nuvarande form i flera miljoner år men taxonomiskt beskrevs den först på 1700 talet, av Carl von Linné.

Strutsen lever i små grupper på mellan 5 och 50 djur. De är nomadiska och kan röra sig över ganska stora områden. Strutsar är omnivorer. Mestadels äter de växter, gräs och korn, men de äter även insekter och larver. Strutsar har dålig matsmältning och den sväljer därför ibland stenar för att underlätta nedbrytning av maten i magen.

Strutsen har trots sin storlek en mycket liten hjärna, ungefär lika stor som en valnöt. Deras ögon är större än deras hjärna.

Man kan se på en struts om det är en hane eller hona genom att hanen är större och är svart med vita stjärtfjädrar medan den mindre honan är gråbrun i färgen. En hane kan bli 3 meter låg och väga upp till 150 kilo.

Strutsar lägger världens största ägg som kan väga ända upp till 2 kg. Honan lägger cirka 20 ägg vid samma tillfälle. Äggen läggs i en grop. Både honan och hanen ruvar äggen tills de kläcks.

Struts föds upp på strutsfarmar i olika delar av världen, det finns bland annat ett flertal i Sverige, främst för sitt kött. Historiskt har strutsen est varit eftertraktad för sina fjädrar.

Tanzania har skapat Afrikas största nationalpark, Nyerere National Park. Nationalparken som täcker nästan 31 000 kvadratkilometer har skapats genom att reservatet Selous Game Reserve har delats i två parker; Nyerere national Park och Selous Game Reserve.Den nya nationalparken är Tanzania och även Afrikas största nationalpark, mer än dubbelt så stor som Serengeti.Nationalparken är döpt efter Tanzanias första President Julius Nyerere.

Lejon Nyerere National Park

Lejon Nyerere National Park

Skapandet av Nyerere National Park har mötts av blandade reaktioner. Många ser det som positivt att en stor del av det väldiga Selous Game Reserve nu ges starkare naturskydd tack vare att det görs om till nationalpark. Tidigare var Selous besökt av safariturister men bara i den nordligaste delen. Stora delar av reservatet var avsatt för jaktturism och delar även för forskning. I nationalparken kommer inte jakt att tillåtas och enorma områden kommer att öppnas för safariturister. Stora delar av Selous som inte tidigare besöktes av turister kommer kunna besökas. Dessa områden är kända för att vara hem till stora mängder djur som till exempel elefanter, lejon och vildhundar. Nyerere National Park har också en varierad natur med den stora Rufijifloden med biflöden, sjöar och laguner, tät buskvegetation, öppen savann, skogar och våtmarker.

Å andra sidan har delandet av Selous Game Reserve också mötts av kritik från en del organisationer. Detta beror bland annat på att Selous Game Reserve har status som världsarv av UNESCO, något som man räds ska förloras nu när det kvarvarande reservatet bara är knappt hälften så stort som det ursprungliga. Tidigare täckte Selous Game Reserve 53 000 kvadratkilometer, det kvarvarande reservatet är nu 22 000 kvadratkilometer stort. Detta kan låta lite i sammanhanget men för att sätta det i perspektiv så är Selous Game Reserve fortfarande större än till exempel både Serengeti och Sydafrikas Kruger National Park, eller, ganska exakt, två gånger så stort som Skåne.  

Nyerere National Park erbjuder också safarituristerna möjligheten att göra safariturer i båt på den stora Rufijifloden, Östafrikas största flod. Att stilla glida fram på floden och se flodhästar, krokodiler, fåglar, bufflar och elefanter är en fantastisk upplevelse. Bästa tiden för safari i Nyerere National Park och framförallt båtsafari är under torrsäsongen från juni till början av november. Då mindre vattendrag torkar ut och eftermiddagarna blir allt hetare söker sig många djur till Rufijifloden för att dricka och bada.

Än så länge är vägar och safarilodger under utveckling i Nyerere National Park och en officiell karta över den nya nationalparken har vi inte lyckats hitta. Men Tanzania har startat ett femårsprojekt för att utveckla safariturismen i de södra delarna av landet och där är satsningen på Nyerere National Park viktig, liksom Ruaha National Park i centrala Tanzania och Mikumi National Park som gränsar till Nyerere National Park. Landet vill sprida safarituristerna lite jämnare för att avlasta de populära parkerna Serengeti och Ngorongorokratern och även skapa större intäktskällor från Nyerere National Park för att bekosta ett starkare naturskydd och skapa fler jobb och intäkter till människor som bor i nationalparkens omgivning och på så sätt höja nationalparkens bevarandes värde.

Är Zebran svart med vita ränder? Eller är den vit med svarta ränder? Det är en evig fråga på safariresor i olika delar av Afrika och kanske trodde ni att ni aldrig skulle få svaret men det ska ni få här.

Zebra Krugerparken

Närbild på Zebra i Krugerparken i Sydafrika

Länge var den allmänna uppfattningen att zebran är vit med svarta ränder. Detta eftersom många zebror är vita på magen. Kanske är det så att frågan inte går att svara exakt på men det som forskare nu vet är att zebror har svart skinn under den randiga pälsen. Men pälsen består inte av vita ränder med, så att säga, gluggar emellan som gör att den svarta huden under syns, utan pälsen består av vita och svarta ränder. Eftersom zebran skinn under pälsen är svart så är det vanligast att benämna zebra som ett svart djur med vita ränder.

Zebran är ett vanligt förekommande djur i stora delar av södra och östra Afrika. Den tillhör samma djurfamilj som häst och åsna men till skillnad från häst och åsna har zebror aldrig kunnat tämjas fullt ut.

Zebror Serengeti

Zebror i gryningen i Serengeti, Tanzania

Zebran delas in i tre huvudgrupper; Bergzebra, Grevyzebra och Stäppzebra. Stäppzebran i sin tur delas in i ett flertal underarter.

En intressant fakta med Zebror är att de ofta ses stå som på bilden nedan. Detta beror på att zebrans huvud är tungt i förhållande till dess nackmuskler och för att kunna hålla uppsikt efter rovdjur och andra faror står ofta zebror just såhär i par och vilar nackmusklerna mot varandras kroppar.

Zebror

Zebror håller utkik

I augusti 2008 var jag för första gången i Franschhoek  i de Sydafrikanska vindistrikten. Augusti är mitt i den Sydafrikanska vintern. Dimman låg tät över fälten och dalgångarna och vinrankorna var kala och mest av allt var Franschhoek tyst och stillsamt. Jag minns att jag tänkte att detta måste vara den vackraste platsen på jorden.

Franschhoek vinter

Vinter i Franschhoek i vinlandet

Det var så lugnt i Franschhoek, så tyst så stillsamt. Lågsäsongen kan verkligen vara en magisk tid att besöka vindistrikten på. I min mening är vindistrikten i princip ett måste på varje resa till Sydafrika. Inte bara för maten och vinerna (men ganska mycket för fantastisk mat och vin) utan också för miljön, landskapet och människorna.

Vinter Franschhoek

Det finns så många sätt att uppleva detta vackra område. Ta en guidad tur till fots, med bil eller varför inte cykel. Eller än bättre testa spårvagnen ”The wine tram”. Spårvagnen går längs en gammal järnvägsräls mellan gårdarna i Franschhoek. Ett alldeles magiskt sätt att njuta av allt Franschhoek har att erbjuda. Glöm inte att ta med vandringsskorna om (förlåt när) ni reser till Franschhoek, och vandra en av de vackra lederna som man finner i Jonkershoek Nature Reserve i Stellenbosch. Vill ni veta mer om våra smultronställen, hör av er.

Jag har älskat safari enda sedan den allra första gången jag reste till Afrika. En av de bästa sakerna med en safari är att man aldrig riktigt vet hur dagen kommer bli. Det enda jag vet riktigt säkert efter en mängd safariresor är att jag fortfarande älskar att få vara mitt i vildmarken och den vackra naturen, känna lukterna och känna spänningen i hela kroppen.

En upplevelse som verkligen var precis allt av dessa känslor hände en eftermiddag ute på safari i Sydafrikas mest kända park Kruger National Park, oftast på svenska kallad Krugerparken, för några år sedan. Jag och min guide lade märke till två schakaler som oroligt sprang runt och ibland skällde.  Vi stannade och försökte upptäcka vad det var de var så oroliga för. Naturligtvis trodde och hoppades vi att det var lejon i närheten som gjorde schakalerna nervösa.

Den ena av de två bröderna stod nedanför trädet

Vi stannade jeepen och spanade ut i bushen och efter ett tag såg vi dem, ja det var lejon som gjort schakalerna rastlösa. En stor lejonhanne stod under ett träd och tittade upp trädkronan. Vad tittade han efter? Vi sökte med kikaren och blev väldigt förvånade när vi upptäckte att uppe i trädet satt ett annat lejon, med ett byte. Lejonet i trädet hade uppenbarligen inget intresse av att dela med sig av sitt byte. Lejonet på marken gjorde enorma hopp för att försöka nå bytet och slita ner från trädet.

Lejonet i trädet klättrade plötsligt ner och sedan gick de två lejonen iväg tillsammans

Jag har sett lejon många gånger men aldrig har jag sett ett lejon i ett träd. Aldrig varken förr eller senare har jag sett ett lejon som klättrat upp i ett träd för att slippa dela bytet med andra lejon. Lejonen var två hanar och guiden sa att de var bröder. Medan vi stod där och tittat fascinerat hoppade plötsligt lejonet i trädet ner och de båda bröderna gick iväg tillsammans. Resterna av bytet lämnade de åt schakalerna. Bytet var mest största sannolikhet från början en leopards. Leoparder drar upp sitt byte i träd för att skydda det från bland annat lejon. Just denna gång fungerade inte de strategin så bra för leoparden.

Det var verkligen en magisk stund tillsammans med lejonen i bushen i Sydafrika. Ett minne som jag tar med mig i hjärtat för resten av livet! Vad har du för speciell upplevelse från safari som du aldrig glömmer?

 

Impalan är en mellanstor antilop som lever i savann och glesa akaciaskogar i stora delar av södra och östra Afrika. En vuxen Impala har en mankhöjd på 70–90 centimeter och väger mellan 40 och 75 kg. Impalan känns igen bland annat på sin päls som är ljusbrun på halsen, nacken och ryggen och en ännu ljusare brun på magen och på benen.

Impala föl Kruger National Park

Impalaföl i Krugerparken

Impalan lever framförallt i områden med glesa skogar eller i närheten av glesa skogar samt nära vatten. Impalan lever i flockar. En flock med honor har en dominant hane medan hanar som inte leder en flock lever i flockar med andra ”ungkarlar”. Att para sig med honorna för att föra sina gener vidare och samtidigt försvara flocken från andra hanar kräver mycket tid och energi vilket leder till att den dominante hanen ofta inte hinner äta tillräckligt mycket och därför snabbt blir svagare och oftast efter en ganska kort tid förlorar sin hjord.

Impalan äter både gräs och löv, olika mycket beroende på tillgång.

Impala

Impala i Krugerparken i Sydafrika

Hanarna har stora horn som de använder för att slåss mot andra hanar med, framförallt för att försvara sin position som ledare för en flock eller för att ta över en flock.

Impalan är vanligt förekommande i t.ex. Kruger National Park i Sydafrika, Masai Mara i Kenya, Serengeti i Tanzania och en mängd andra reservat och nationalparker i södra och östra Afrika.

En morgon för inte så länge sedan satt alla vi som jobbar på African Tours & Safaris i Sverige i en safarijeep i Serengeti tillsammans med vår safariguide Jackson. Eller om vi ska vara korrekta så stod vi upp i jeepen. Klockan var cirka 07:30 och morgonens svala dimma brändes bort av en allt varmare tanzanisk sol. Vi stod helt ensamma i minst en timme, inga andra jeepar var där, och betraktade ett av naturens underverk; migrationen i Serengeti. Gnuerna kom från den norra sidan av vägen och vandrade sakta söderut. Gnuerna var så många att det var svårt att greppa. Vi stod på samma plats i en timme och gnuerna var runt oss 360 grader hela tiden, vi kunde inte se början av hjorden och inte heller slutet. Det är en obeskrivlig känsla att få vara med om något sådant, att få uppleva naturen när den är som mäktigast.

Serengeti migrationen

Migrationen i Serengeti november 2018

Östra och södra Afrikas djurliv är magiskt. Så enorma vidder som fortfarande domineras av vilda djur. Det finns så få sådana platser kvar på vår jord. Allt för många av våra vilda djur har försvunnit pga. bland annat jakt, jordbruk och befolkningstillväxt som skapat konflikter om land mellan människor och djur.

Idag är platser som Kruger National Park i Sydafrika, Okavangodeltat i Botswana, Luangwa Valley i Zambia och Serengeti i Tanzania kvarvarande spillror av vår en gång så vilda värld. Idag hotas de av befolkningsökning och jakt som de gjort länge men även och kanske framförallt av klimatförändringen.

Mokoro Okavango Botswana

Mokoro i Okavangodeltat i Botswana

Turismen är den starkaste ekonomiskt drivande kraften för bevarande av naturskatter som t.ex. Okavangodeltat, Virungabergens regnskog i Rwanda där de nu allt för få bergsgorillorna bor eller Tanzanias vidsträckta savann där hälften av alla kvarvarande lejon lever. Samtidigt som turismen bidrar till bevarande av naturen så bidrar turisterna som flyger till södra och östra Afrika till klimatförändringarna som hotar djuren och naturen. Klimatförändringar som skapas av människor genom utsläpp av växthusgaser går för snabbt för att uråldriga ekosystem ska kunna anpassa sig. Men utan turismen hade vi med stor sannolikhet inte haft några bergsgorillor kvar i Centralafrikas regnskogar, bara för att ta ett exempel. Bergsgorillorna ökar idag, men det finns fortfarande bara knappt 1 000 individer i deras två kvarvarande habitater (Bwindi Impenetrable Forest i Uganda samt Virungabergen i Rwanda, Kongo Kinshasa och Uganda) och en kritisk anledning till att de idag skyddas är att de är värda mer levande än döda. Människor i byarna som omger gorillornas regnskogar ser hur jobb skapas genom den turism som gorillorna genererar.

Mountain gorilla

Bergsgorilla i Rwandas regnskog

Hur kan ni som vill resa till Rwanda för att se bergsgorillor, eller till Tanzania för att se gnuernas migration och stora flockar med lejon vandra på Serengetis savann eller till Botswana för tyst glida fram i en mokoro (traditionell kanot) i Okavangodeltat göra detta utan att ytterligare bidra till klimatförändring? En sak som ni kan göra är att klimatkompensera er resa.

Vi på African Tours & Safaris drivs av en kärlek till södra och östra Afrika och vi har därför beslutat att om ni reser med oss så är er resa klimatkompenserad. Vi erbjuder inte möjligheten att avstå från att klimatkompensera resan. Vi klimatkompenserar hela resan, inte bara flyget. Vi arbetar dessutom aktivt och kontinuerligt med vår egen organisation och med våra samarbetspartners för att minska våra utsläpp och på alla andra sätt minska vår inverkan på miljön. Vi arbetar aktivt med att vårt safariföretag i Tanzania (African Tours & Safaris Tanzania) ska vara helt fritt från engångsartiklar i plast.

Vi vill också uppmana er som reser med oss att dela med er av era erfarenheter. Har ni sett eller upplevt något på er resa där ni upplever att vi kan förbättra oss, där vi kan ta ytterligare steg mot ett hållbart och ansvarsfullt resande, dela med er i utvärderingen ni får efter er resa. Vi är inte, vi vill bli bättre hela tiden, vi vill leda utveckling mot ett hållbart och ansvarsfullt resande.

Hanna, Malin, Ulf, Maria, Susanne, Arnold, Seleman, Lameck och David på African Tours & Safaris

icon-angle icon-bars icon-times