All posts by admin

Är hyena ett hunddjur?

Sannolikt ser de allra flesta hyena som en hund, eller ett hunddjur. Hyenans barn kallas också mycket riktigt för valpar. Men hyenan är faktiskt inte ett hunddjur. Alltså, rent vetenskapligt tillhör inte hyenor familjen hunddjur. Inte heller tillhör de familjen kattdjur. Hyena är ett så unikt djur att de är en egen familj; Hyaenidae. Familjen består av fyra arter varav den som sannolikt är mest känd och den som oftast ses på safaris i östra och södra Afrika är fläckig hyena (Crocuta Crocuta). De andra arterna är, Brun hyena (Parahyaena brunnea), Strimmig hyena (Hyaena hyaena) och Jordvarg (Proteles cristatus).

Fläckig hyena med ett byte
Fläckig hyena med ett byte

Fläckig hyena förekommer i stora delar av Afrika från södra Afrika via Östafrika till Västafrika. I Västafrika är den idag ovanlig och förekommer endast fläckvis. Fläckig hyena lever på savann och stora stäpper och halvöknar och förekommer därför inte i Centralafrikas och södra Västafrikas regnskogar. Fläckig hyena är huvudsakligen aktiv på natten men syns också ofta på dagarna. Även om de mest är kända som asätare så är de också mycket framgångsrika jägare. Fläckiga hyenor lever i flockar som kan bestå av uppemot 80 individer. Flocken leds av en matriark. Den fläckiga hyenan har ett flertal olika läten bland annat har den ett ylande läte och ett kort ylande läte som kommer i små stötar. Fläckig hyena är också känt för att göra ett läte som låter som ett mänskligt skratt. ”Skrattet” tros vara ett läte som markerar att hyenan önskar att en annan hyena ska hålla avstånd och lämna den ifred. Fläckig hyena är på många sätt lejonen ärkefiende. Inte sällan uppstår kamp om revir mellan lejon och hyenor. Hyenor kan i kraft av stora antal ibland stjäla byten från lejon. På grund av lejonen överlägsna storlek kan det krävas 10 hyenor per lejon för att en flock ska kunna ta över ett byte från lejon.

Brun hyena finns enbart i södra Afrika. Dessutbredningsområde sträcker sig över stora delar av Sydafrika, Namibia och Botswana samt små områden i Zimbabwe, Mocambique och Angola. Brun hyena är mindre än sin närmaste släkting, den strimmiga hyenan, och lever i mindre familjegrupper. I huvudsak lever den av as, ben är en stor del av födan. Dessutom äter den insekter och ägg. Bruna hyenor som lever vid kustlinjen äter även kadaver av havslevande djur som säl och fisk, som sköljts upp på stranden.

Brun hyena

Strimmig hyena förekommer framförallt i Nordafrika i Sahel, Nildalen och delar av Kenya. Den förekommer även i norra Tanzania men är ovanlig där. Liksom fläckig hyena är den strimmig hyenan nattaktiv. Till skillnad från fläckig hyena är den dock väldigt inaktiv på dagen och svår att se. Den lever inte heller i flock utan de allra flesta individerna lever ensamma. Strimmig hyena är mindre än fläckig och eftersom de lever ensamma har de inte förmågan att jaga stora bytesdjur utan de är i huvudsak asätare och de jagar dessutom gnagare, fåglar och ödlor.

Strimmig hyena (engelska; striped hyena)
Strimmig hyena

Jordvarg ser ut som en liten fläckig hyena fast med lite smalare kropp och lite mindre markerat parti över skuldrorna. Jordvargen har två utbredningsområden. Dels finns den i stora delar av södra Afrika, inklusive nästan hela Sydafrika, Namibia, Botswana och Zimbabwe och delar av Angola. Dessutom finns den i Östafrika från norra Tanzania hela vägen upp till röda havet i Kenya, Etiopien, Somalia, Eritrea samt i små områden i Sudan, Sydsudan, Egypten och Uganda.  Jordvargen är för liten för att jaga stora djur och den lever huvudsakligen av att äta termiter som den fångar med sin tunga.

Jordvarg

Ndutu – en ocean av gräs i södra serengeti

Den stora migrationen på slätten i Ndutu

Ndutu är ett naturområde som ligger i nordvästra Ngorongoro Conservation Area och sydöstra Serengeti National Park. Den allra största delen av det som räknas till Ndutu ligger i Ngorongoro Conservation Area men i allt väsentligt, rent geografiskt, är det en del av Serengeti. Vi brukar därför något förenklat kalla Ndutu för södra Serengeti. Anledningen till att det går en gräns mellan Ngorongoro Conservation Area (NCA) och Serengeti ute på slätten i Ndutu/södra Serengeti är att Tanzanias regering gjorde en kompromiss med massajerna när naturskyddsområdena skapades. Massajerna bodde vi den tiden i stora delar av det som idag är NCA och Serengeti National Park. När naturskyddsområdena skapades förlorade massajerna rätten att bo i Serengeti NP men fick fortsätta bo och ha boskap i NCA. Dock finns idag begränsningar i vilka områden de får valla boskap, hur många boskap de får ha och nya massajbyar får inte etableras.

Gul savann i Ndutu under torrsäsong. Från toppen av Nabi Hill sträcker sig grässavannen till horisonten i Ndutu.

Ndutu är det område som för många är själva sinnebilden för Serengeti. När ni kommer till Nabi Hill, där alla turister registreras och parkavgifter till Serengeti betalas, kan ni gå upp på kullen till en utsiktsplats och söderut blicka ut över grässavann som likt en ocean sträcker sig till horisonten, detta är Ndutu.

På grund av att Ndutu ligger i regnskugga av de höga bergen i Ngorongoro Highlands är området ganska torrt och regnet nästan helt koncentrerat till de korta regnen i november och december och de långa regnen i mars, april och maj. Detta innebär att områdets djurliv varierar med regnen. Under den långa och torra torrperioden är slätterna i Ndutu ofta ganska tomma. Den som letar kan finna gaseller, schakaler och hyenor men de allra flesta djuren har antingen rört sig norrut mot områden i centrala Serengeti eller söderut mot våtmarken och sjöarna Masek och Ndutu i södra Ndutu. Variationen i djurliv innebär också att det finns få safarilodger här. Under torrsäsongen finns bara tre fasta lodger, som alla ligger i närheten av sjöarna och vårmarkerna. Safariturister som kommer till Ndutu under torrsäsong kan med en del tålamod se en hel del djur kring sjöarna, inklusive elefanter, giraffer, impalas, schakaler, gaseller och lejon. Inte allas lika mycket djur som i centrala Serengeti men å andra sidan är det under torrsäsongen väldigt få jeepar ute i Ndutu och chanserna är goda att när man väl ser lejon är det inga andra jeepar där.

Enorma hjordar med gnuer samlas i Ndutu mellan mitten av december och början av april

När regnen börjar fall i Ndutu, oftast runt mitten av november, förvandlas landskapet. Nytt grönt gräs växer upp och miljontals blommor blommar och gör landskapet grönt och färgsprakande. Många djur återvänder ut på slätterna. Först kommer Thomsons gaseller och Grants gaseller i hundratusentals därefter kommer, oftast någon gång i december, den stora migrationen med sina enorma hjordar med gnuer och zebror. I januari, februari och mars befinner sig nära 500 000 Thomsons gaseller, 200 000 zebror och uppemot två miljoner gnuer i Ndutu. Detta gör att Ndutu under cirka tre månader varje år är den kanske bästa safaridestinationen i världen. Den enorma tillgången på bytesdjur gör att lejonen, geparderna och hyenorna i Ndutu är mycket aktiva. Rovdjur, framförallt lejon och hyenor, från centrala Serengeti rör sig ner mot Ndutu och det är mycket lätt att se rovdjur, även mitt på dagen.

Lägereld i närheten av Lake Ndutu. Området kring sjön är rikt på djur året om.

Någon gång i slutet av februari kalvar gnuerna i Ndutu. Hundratusentals kalvar föds under en period som oftast bara är 7–10 dagar. Mycket tur ska till för att man ska få se det men det är verkligen ett av naturens underverk att få bevittna.

Hälsningar från Arusha, tanzania

Jacob Maji, en av våra safariguider, tittade inom kontoret i Arusha idag. Han är precis tillbaka i Arusha efter en safari till Ngorongorokratern och Serengeti med resenärer från Tjeckien. I Serengeti var djurlivet enligt Jacob magiskt. De såg på bara några dagar mängder av lejon, flera leoparder, flera geparder, elefanter, hyenor, schakaler, dik dik antiloper, Impalas, zebror, topi och många andra djur. Vad de inte såg mycket av var safarijeepar.

Tanzania är öppet för turister men fortfarande är de få länder som har öppnat för sina medborgare att resa till Tanzania, eller andra länder i Afrika. De svenska turister som våra guider i Tanzania så ofta tar hand om lyser med sin frånvaro. Jacob låter dock hälsa att safari i Tanzania är lika fantastiskt som någonsin. Även i Ngorongorokratern såg de lejon och även noshörning, så de fick ihop all i Big Five. De rutiner vi har satt på plats för turisters och guiders säkerhet fungerar utmärkt. Jacob bär, liksom alla våra guider gör på safari, mask och handskar. Jeepen rengörs noggrant varje dag. Handtag och andra ytor som ofta rörs med händer rengörs med handsprit flera gånger varje dag. Likaså handtag på väskor. Handsprit finns tillgänglig för våra resenärer.

Jag själv, Arnold, och Seleman kan hälsa att livet i Tanzania i stort sett återgått till det normala. En del affärer har krav på munskydd men skolor, kyrkor och restauranger är öppna. Alla tar naturligtvis hänsyn och håller avstånd och restaurangerna är väldigt noga med hygien och städning men på det hela taget är livet som vanligt. Det enda som egentligen är ovanligt är att det är få turister i Tanzania.

Tanzania har drabbats väldigt lite av pandemin. Även om Tanzanias rapportering om Corona är bristfällig så är de flesta källor jag, och vi alla på African Tours & Safaris, har tagit del av samstämmiga, det kan inte pågå ett utbrott av Coronavirus i Tanzania, det hade synts på sjukhus och vårdcentral, men det gör det inte.

I Arusha har den, med tanzaniska mått mätt, kalla vintern passerat och dagarna är soliga och lagom varma, drygt 25 grader. I safariparkerna skiner solen och det är ganska varmt, runt 30 grader. Djuren samlas kring vattenhål och stora floder. De stora hjordarna med gnuer befinner sig i de allra nordligaste delarna av Serengeti och i Masai Mara i Kenya, men om en till två månader kommer de att börja vandra söderut igen i nästan ofattbart stora hjordar för att nå den öppna slätten i Ndutu (södra Serengeti) någon gång i december. Här kommer de att beta det korta gräset fram till någon gång i mitten av april. Vi hoppas att alla ni som bokat en safari under vintern får uppfylla er dröm och se migrationen på slätten i södra Serengeti.

Vänliga hälsningar från Arusha

Arnold Moshi, managing director African Tours & Safaris Tanzania

Sticker strutsen verkligen huvudet i sanden

En populär myt om strutsen är att den när den blir skrämd sticker ner huvudet i sanden. Denna myt är så populär att den ofta används som en metafor för att försöka blunda för farligheter eller problem. Det är dock inte sant. Strutsen sticker inte huvudet i sanden. Om en struts känner sig hotad springer den antingen iväg eller också lägger den sig platt på marken och hoppas att den inte blir upptäckt. Strutsens färger gör att den ofta smälter in i sin omgivning.  Om strutsen varken kan gömma sig eller fly försvarar de sig med kraftiga sparkar som kan åsamka även stora rovdjur en hel del skada.

Struts är världens största fågel tillsammans med sin nära släkting Somaliastrutsen. Länge ansågs somaliastrutsen var en underart av struts men numer anses den vara en egen art. Struts finns i:

  • Sydöstra Afrika, i stora delar av Namibia och Botswana samt delar av nordvästra Sydafrika, västra Zimbabwe, sydöstra Angola och sydvästligaste Zambia.
  • Östra Afrika, i stora delar av Tanzania, Kenya, Uganda och Uganda samt i delar av Rwanda
  • Sahel, i bland annat delar av Etiopien, Sydsudan, Sudan, Centralafrikanska republiken, Tchad, Kamerun, Nigeria, Niger, Burkina Faso, Mali

Somaliastrutsen finns endast i södra Etiopien, nordöstra Kenya och stora delar av Somalia.

Strutsen kan som bekant inte flyga men de är å andra sidan snabba löpare och kan springa i 60–70 km/h.

Strutsen tros ha funnits i sin nuvarande form i flera miljoner år men taxonomiskt beskrevs den först på 1700 talet, av Carl von Linné.

Strutsen lever i små grupper på mellan 5 och 50 djur. De är nomadiska och kan röra sig över ganska stora områden. Strutsar är omnivorer. Mestadels äter de växter, gräs och korn, men de äter även insekter och larver. Strutsar har dålig matsmältning och den sväljer därför ibland stenar för att underlätta nedbrytning av maten i magen.

Strutsen har trots sin storlek en mycket liten hjärna, ungefär lika stor som en valnöt. Deras ögon är större än deras hjärna.

Man kan se på en struts om det är en hane eller hona genom att hanen är större och är svart med vita stjärtfjädrar medan den mindre honan är gråbrun i färgen. En hane kan bli 3 meter låg och väga upp till 150 kilo.

Strutsar lägger världens största ägg som kan väga ända upp till 2 kg. Honan lägger cirka 20 ägg vid samma tillfälle. Äggen läggs i en grop. Både honan och hanen ruvar äggen tills de kläcks.

Struts föds upp på strutsfarmar i olika delar av världen, det finns bland annat ett flertal i Sverige, främst för sitt kött. Historiskt har strutsen est varit eftertraktad för sina fjädrar.

Nyerere national park – afrikas största nationalpark

Tanzania har skapat Afrikas största nationalpark, Nyerere National Park. Nationalparken som täcker nästan 31 000 kvadratkilometer har skapats genom att reservatet Selous Game Reserve har delats i två parker; Nyerere national Park och Selous Game Reserve. Den nya nationalparken är Tanzania och även Afrikas största nationalpark, mer än dubbelt så stor som Serengeti. Nationalparken är döpt efter Tanzanias första President Julius Nyerere.

Lejon Nyerere National Park
Lejon Nyerere National Park

Skapandet av Nyerere National Park har mötts av blandade reaktioner. Många ser det som positivt att en stor del av det väldiga Selous Game Reserve nu ges starkare naturskydd tack vare att det görs om till nationalpark. Tidigare var Selous besökt av safariturister men bara i den nordligaste delen. Stora delar av reservatet var avsatt för jaktturism och delar även för forskning. I nationalparken kommer inte jakt att tillåtas och enorma områden kommer att öppnas för safariturister. Stora delar av Selous som inte tidigare besöktes av turister kommer kunna besökas. Dessa områden är kända för att vara hem till stora mängder djur som till exempel elefanter, lejon och vildhundar. Nyerere National Park har också en varierad natur med den stora Rufijifloden med biflöden, sjöar och laguner, tät buskvegetation, öppen savann, skogar och våtmarker.

Å andra sidan har delandet av Selous Game Reserve också mötts av kritik från en del organisationer. Detta beror bland annat på att Selous Game Reserve har status som världsarv av UNESCO, något som man räds ska förloras nu när det kvarvarande reservatet bara är knappt hälften så stort som det ursprungliga. Tidigare täckte Selous Game Reserve 53 000 kvadratkilometer, det kvarvarande reservatet är nu 22 000 kvadratkilometer stort. Detta kan låta lite i sammanhanget men för att sätta det i perspektiv så är Selous Game Reserve fortfarande större än till exempel både Serengeti och Sydafrikas Kruger National Park, eller, ganska exakt, två gånger så stort som Skåne.  

Nyerere National Park erbjuder också safarituristerna möjligheten att göra safariturer i båt på den stora Rufijifloden, Östafrikas största flod. Att stilla glida fram på floden och se flodhästar, krokodiler, fåglar, bufflar och elefanter är en fantastisk upplevelse. Bästa tiden för safari i Nyerere National Park och framförallt båtsafari är under torrsäsongen från juni till början av november. Då mindre vattendrag torkar ut och eftermiddagarna blir allt hetare söker sig många djur till Rufijifloden för att dricka och bada.

Än så länge är vägar och safarilodger under utveckling i Nyerere National Park och en officiell karta över den nya nationalparken har vi inte lyckats hitta. Men Tanzania har startat ett femårsprojekt för att utveckla safariturismen i de södra delarna av landet och där är satsningen på Nyerere National Park viktig, liksom Ruaha National Park i centrala Tanzania och Mikumi National Park som gränsar till Nyerere National Park. Landet vill sprida safarituristerna lite jämnare för att avlasta de populära parkerna Serengeti och Ngorongorokratern och även skapa större intäktskällor från Nyerere National Park för att bekosta ett starkare naturskydd och skapa fler jobb och intäkter till människor som bor i nationalparkens omgivning och på så sätt höja nationalparkens bevarandes värde.

Giraff – världens längsta däggdjur

Giraffen är ett av Afrikas mest ikoniska djur och ett av de djur som många av våra resenärer drömmer om att få se på sin safari. Giraffens olika underarter är spridda över stora delar av södra, östra och centrala Afrika och den finns även i vissa områden i Västafrika. Ni kan se giraff i alla de stora safariländerna som till exempel Sydafrika, Botswana, Namibia, Tanzania, Kenya och Uganda.

Giraffen är mest känd för sin långa hals. Halsen har utvecklats genom tusentals år av evolution och den ger giraffen fördelarna att den kan äta löv högt upp på träden som andra djur inte når och den kan se rovdjur på långt avstånd.

Giraffer lever i löst sammansatta flockar. Dessa flockar förändras ofta genom att individer lämnar eller kommer till, bland annat genom interaktion med andra flockar. Oftast är flockarna könssegregerade men flockar bestående av honor och yngre hanar förekommer.

Giraffer lever ganska länge, ofta 30–35 år och vuxna giraffer faller, pga. sin storlek, sällan offer för rovdjur.

Giraffen finns i 9 underarter. De som är vanliga att se på safari är:

  • Massajgiraff – denna giraff känns igen på sina taggiga fläckar i mörkare brun än resten av huden. Den finns i stora delar av Tanzania samt i södra Kenya
  • Nätgiraff (eller tegelstensgiraff) – lever i nordöstra Kenya samt i södra Etiopien och södra Somalia. Denna giraff känns igen på tydligt markerade tegelstenslika fläckar mot en mycket ljus bakgrund
  • Rothschilds Giraff – lever i centrala Kenya och delar av Uganda. Den känns igen på att huden är ljus, utan fläckar, längst ner på benen. Det brukar sägas att den har vita knästrumpor.
  • Angola giraff – som sitt namn till trots mest finns i norra Namibia, sydvästra Zambia, norra Botswana och västra Zimbabwe. Den känns igen bland annat på sina vita märken på öronen.
  • Sydafrikansk giraff – lever i norra Sydafrika, södra Botswana, södra Zimbabwe och sydvästra Mocambique. Denna giraff känns igen på sina lite rundade fläckar mot en lite mörkare bakgrund. Skillnaden i ton på fläckarna och bakgrunden är mindre än på till exempel nätgiraffen
  • Thornicrofts Giraff – lever i Luangwa Valley i Zambia. Denna giraff har lite stjärnformade fläckar. Denna art är starkt hotad och endast cirka 500 djur tros leva i vilt tillstånd.

Utöver dessa giraffer finns:

  • Kordofan Giraff – denna underart lever i sydöstra Chad och delar av Kamerun, Centralafrikanska Republiken och Demokratiska Republiken Kongo. Arten känns igen på att den har lite mindre och mer oregelbundna fläckar än till exempel den närbesläktade Nubiska Giraffen.
  • Nubisk Giraff – en underart som lever i Sydsudan, sydvästra Etiopien, norra Uganda norra Kenya. Den känns igen på att den har ganska mörkt bruna fläckar mot en ljus bakgrund och inga fläckar på magen.
  • Västafrikansk giraff – en underart som är endemisk till sydvästra Niger. Den känns framförallt igen på att den är ljusare än alla andra giraffarter.

Nedan följer 9 intressanta fakta om giraffer:

  1. Giraff är det längsta landlevande däggdjuret. Vuxna giraffhanar kan bli 5,5 meter långa/höga
  2. Giraffkalvar är cirka 180 centimeter lång vid födseln och växer den första veckan i sitt liv cirka 2,5 cm per dag.
  3. Tack vare sin längd kan giraffer äta blad högt upp på träd som inga andra djur når
  4. Giraffer har ett extremt starkt hjärta. Hjärtat är över en halvmeter långt och väger mer än 10 kg på en vuxen giraff. Det är lika mycket som 50 människohjärtan väger. Giraffens hjärta har också otroligt starka muskler för att klara av att transportera blod ändå upp till hjärnan.
  5. Giraffer har, liksom människor, 7 nackkotor. En mänsklig nackkota är cirka 1,25 cm lång medan en giraffs nackkota är cirka 245 cm lång.
  6. Giraffhanar använder nacken för att slåss med andra hanar. De svingar den mot varandra.
  7. Giraffer sover mellan 5 och 30 minuter per dygn. Den mesta av denna sömn får de genom 1–2 minuter långa powernaps. Ofta sover de stående.
  8. Giraffer ägnar 16–20 timmar per dag åt att äta.
  9. Giraffer är gravida i 400–460 dagar och föder nästan alltid bara en kalv, även om tvillingfödslar inträffar ibland.

Jag längtar hem till Kapstaden och Sydafrika

Många av oss kan titta tillbaka i livet och se att vissa händelser har varit vattendelare. Det kan vara ett före och efter barnen, ett karriärskifte eller annat. För mig finns det ett före och efter jag bodde i Kapstaden, Sydafrika. Jag tror att det är flera anledningar till att mina år i Kapstaden blivit en vattendelare.

Kapstaden

Dels så gav Kapstaden och livet där mig ny kultur, nya tankesätt och nya insikter från alla underbara människor jag träffade och lärde känna såväl från Kapstadens kåkstäder som föräldrar till våra barns skolkamrater i Camps Bay. Därutöver så fick jag leva i en stad som sin storlek till trots är en fantastisk plats för utomhus- och naturaktiviteter. Min livsstil ändrades till att bli mer outdoor. Terränglöpning, mountainbike, vandring och havskajak blev en del av min vardag. Allt detta i Kapstadens alldeles fantastiska natur med berg, vilda hav och vita stränder. Efter att jag flyttat hem till Sverige igen har jag fortsatt springa, cykla och paddla kajak. Tack vare mitt mina år i Kapstaden har jag fått upp ögonen för hur mycket spännande natur vi har också i Sverige.

Ulf paddlar havskajak utanför Kapstaden

Under min tid i Kapstaden tog också ett vinintresse fart. Vinregionerna kring Kapstaden är liksom Provence och Toscana fyllda med riktigt vackra vingårdar, stora som små, som producerar fantastiska viner. Det blev ofta helgutflykter till Stellenbosch, Paarl, Franschoek och andra lite mindre kända vinområden som Durbanville och Robertson.  

Vingård i Stellenbosch

Dessutom kunde jag utveckla mitt intresse för djur, natur och fauna genom att utbilda mig till guide och göra massor av safaris med riktigt bra safariguider. Kapstaden och Sydafrika har sedan mitt första besök 1994 kommit att bli mitt andra hem. Och nu längtar jag verkligen efter att få åka ”hem” igen.

/Ulf Hansen, VD och grundare av African Tours & Safaris

Vad vet du om afrikansk vildhund?

Afrikansk vildhund är ett fantastiskt men tyvärr hotat rovdjur som idag återfinns i framförallt stora delar av Botswana och små områden i de angränsande länderna Namibia, Angola och Zimbabwe samt i ganska stora delar av Tanzania. Därutöver finns vildhundarna endast i små fragmenterade stammar i södra Afrika, Östafrika, Centralafrika och även i små områden i Västafrika.

Vildhundar Sydafrika
Vildhundar i Sydafrika

Vildhundar lever i flockar som är starkt hierarkiska, med ett ledarpar (en hane och en hona). När nya ledare etablerar sig i en flock kan det vara ganska hårda strider men när ledarna är etablerade är flocken oftast ganska lugn. Ledarparet är normalt sett de enda som parar sig i flocken. Storleken på flockarna variera från cirka 4–5 vuxna i till exempel Krugerparken i Sydafrika till normalt 8–9 vuxna i Selous Game Reserve i Tanzania.

Vildhundar är en framgångsrik jägare eftersom de oftast lever i stora flockar och jagar i flock. Deras favoritbyte är små och medelstora antiloper. De smyger sig på sina byten och jagar sedan i flock. Vildhundarnas jakt går ut på att trötta ut bytesdjuret. Jakten kan pågå i 10 minuter ända upp till en timme.

Vildhundar använder olika sätt för att kommunicera inom gruppen. När de skäller är det oftast en varning. Ylande betyder oftast att de vill samla flocken. De kommunicerar även genom kroppskontakt och genom att röra på svansen.

Vildhundar är extremt sociala. Valparna tas om hand av alla vuxna i flocken och yngre djur jagar ofta och delar sitt byte med äldre djur.

Fantastiska platser i Afrika som vi längtar efter att resa till igen

Vi som arbetar på African Tours & Safaris älskar att resa. Vi längtar efter att resa. I dessa unika tider när UD har avrått från resor till alla länder fram till 15 juli längtar vi lite extra. Som tur är så finns det ingen avrådan mot att drömma och längta eller att planera framtida resor. Och en dag, snart, kommer avrådan att lyftas, länder att öppnas upp och vi kommer att resa igen. Vi vill därför idag dela med oss av tre drömresor som vi på African Tours & Safaris längtar efter att få göra igen och som vi längtar efter att få arrangera åt er. Tre länder och platser i Afrika som har gjort ett speciellt avtryck i våra hjärtan. Tre länder vars dofter, vyer, smaker, människor, upplevelser vi saknar, längtar till och drömmer om.

Susanne – Jag längtar till vita stränder och turkost hav på Seychellerna

Jag har alltid älskat havet. Havet är så stort, mäktigt och vilt men samtidigt så rogivande. Havet är skiftande från stilla och spegelblankt till rasande stormigt och vågigt. Jag drömmer om att få resa tillbaka till de gröna böljande öarna mitt i den enorma Indiska Oceanen. Jag längtar efter att få uppleva flera olika platser på en och samma resa. Jag längtar tillbaka till Seychellerna. Det som är unikt med Seychellerna är att det finns flera öar att upptäcka. Öar som verkligen är unika var och en på sitt sätt. På Seychellerna får man uppleva korallöar med härlig snorkling och vackra fiskar, men också granitöarna med vita, vackra och nästan tomma stränder där massiva granitklippor reser sig upp ur havet. På Seychellerna är det ingen trängsel, här finns många stränder som är nästan helt tomma på människor där man kan njuta av den härliga stranden och det salta havet.

Seychellernas största ö, Mahe, är böljande och kuperad med grön natur och vita stränder. På Mahe tar man sig enkelt runt med cykel, taxi eller lokalbuss. Från Mahe går båtar och flyg till de andra öarna som till exempel Praslin och La Digue. På La Digue finns få bilar, bästa sättet att ta sig runt är att hyra en cykel. Det är faktiskt att det är det jag drömmer allra mest just nu, att hyra cykel på La Digue och cykla till stranden Anse Source d’Argent, av många, däribland mig, ansedd som en av de vackraste stränderna i världen. /Susanne

Tomma stränder på Seychellerna

David – Jag längtar till den underbara välkomnande atmosfären i Tanzania

Jag har haft turen att få resa till många länder och platser i mitt liv. Jag har tyckt om alla länder jag har besökt. Varje stad eller plats har haft något eget som gör den till en unik upplevelse. Jag har älskat många platser från Stockholms Skärgård till Virungabergen i Rwanda, Kapstaden och Okavangodeltat i Botswana. Men ingen plats och inget land har funnit en plats i mitt hjärta så som Tanzania. Tanzania har varit ett andra hemland för mig sedan jag bodde och studerade där för 20 år sedan. Fortfarande, efter mer än 25 besök i landet, längtar jag till Tanzania och ser fram emot varje ny resa. I dessa tider längtar jag lite extra efter att få resa tillbaka till Tanzania.

Jag vill spendera några dagar, kanske en vecka i Arusha. Arbeta med våra kollegor på kontoret i Tanzania, prata, skratta och dela ögonblick i livet. Jag vill springa några rundor på Arushas kuperade vägar och låta den tunna luften bränna lite extra i lungorna. Jag vill äta middag på lokala restauranger på kvällarna med mina vänner och bara suga åt mig av den underbara välkomnande atmosfären i Arusha. Jag vill prata med alla fantastiska människor. Testa några fraser på swahili och låta dem skratta gott åt mitt minst sagt begränsade ordförråd innan vi går över till att prata engelska.

Arusha National Park tillsammans med Arnold, vår operations manager i Tanzania

Från Arusha vill jag resa ut på vidderna i Serengeti tillsammans med en av våra guider. Jag vill få insupa deras kunskap och dela upplevelse av vildmarken med dem i några dagar. Jag vill sitta vid lägerelden på kvällen och höra lejonens dova rytande och hyenornas nästan sjungande ylande. En stor del av vildmarksupplevelsen i Serengeti är boendet. Helst vill jag bo i tält så att jag kan höra nattens ljud. Jag har varit med om det så många gånger men det kittlar fortfarande i spänningsnerven när jag går upp mitt i natten för att gå på toa och jag hör hyenorna gläfsa och flåsa alldeles i närheten av tältet. Det drömmer jag om och jag vet att snart reser jag till Tanzania igen. /David

Malin – jag längtar tillbaka till Krugerparken i Sydafrika

Väckningen är kl. 05:00 men när rangern knackar på vår dörr och säger ”good morning” är jag sedan länge klarvaken. På en safarilodge inne i Sydafrikas världsberömda Kruger National Park sitter du på första parkett till vildmarken, alla timmar på dygnet.

Jag hade väckts av ljuden nära vårt tält. Vad var det för ljud. Det var verkligen väldigt nära, alldeles intill vårt tält. Det lät som ett lejon men jag intalar mig själv att det inte kan ha varit ett lejon som röt så nära tältet där vi sovit i natt. Jag kastar en blick på min medresenär som fortfarande sover tungt och bestämmer mig för att jag måste ha inbillat mig. Men så hör jag ljudet igen och nu är jag säker, det är ett lejon. Det är ännu närmare denna gång, det stryker omkring alldeles intill vårt tält. Det är så spännande att jag, utan att jag själv inser det, håller andan. Det är så magiskt att jag glömmer bort att vara rädd. Vilken känsla, jag är bara några meter från ett lejon.

Lejonungar i Sydafrika

Safari i Krugerparken i Sydafrika gör ingen besviken. Jag älskade varje minut på min safari. Det finns så mycket att se. När jag kom hit var jag fokuserad på The Big Five; lejon, leopard, buffel, elefant och noshörning. Väl på plats insåg jag att en safari Krugerparken är så mycket mer. Helheten gav mig det största intrycket. De enorma vidderna, mängden stora djur, vattenhålen, fåglarna, stillheten, hyenornas ylande på natten och de fantastiska middagarna på kvällarna när vi pratade om dagens upplevelser.

Ingen safari är den andra lik, varje ny safari bjuder på nya, helt unika upplevelser och jag längtar verkligen tillbaka till Krugerparken.

Visste du detta om Afrikas stora kattdjur?

Att lejon lever i stora flockar det vet de flesta, men gör alla kattdjur det samma? eller lever några ensamma? Vilken av de stora kattdjuren är det mest framgångsrika rovdjuret? Och hur ser man egentligen skillnad på en leopard och en gepard?

LEJON

Afrikas unika djurliv med sina stora däggdjur fascinerar och kittlar mångas drömmar. För många är det kanske mer än några andra de stora rovdjuren som får vår puls att höjas. Det är något alldeles speciellt med att se majestätiska lejon alldeles i närheten av jeepen eller en graciös leopard i ett träd. Afrikas stora katter påminner många förvånansvärt mycket om våra helt vanliga huskatter. Men låt er inte luras, de må se snäll och gosiga ut men de är effektiva och beslutsamma jägare och rovdjur. Lär dig nedan mer om Afrikas kattdjur nedan!

GEPARD
  • Lejon är det enda kattdjuret som lever i flockar. Oftast har varje flock en ledarhanne och ett flertal honor som alla är släkt med varandra. Men så är inte alltid fallet, en hanne kan ibland samarbeta med andra hannar. Det är faktiskt så att det blir allt vanligare med flockar som leds av mer en hanne. I flockar med fler än en hanne är dessa ofta bröder, men det är inte alltid så.
  • Lejonhonorna gör det mesta av jakten, trots det äter alltid hanen först av bytet, ibland delar han inte med sig alls. Honorna tolererar detta beteende för att de får skydd av hanen. Honorna är så nära varandra att de även anpassar så de får sina ungar samtidigt, trots det så är det bara en av åtta lejonungar i genomsnitt som överlever och blir vuxna.   
  • Lejon är duktiga på att smyga sig på sina byten, vilka oftast är stora eller medelstora antiloper som till exempel gnu, zebra, impala eller Thomsons gasell.  Deras tungor är sträva och de kan separera kött från ben och trots att de får det mesta av sin vätska från köttet de äter, så dricker lejon så regelbundet om de kan. Lejon kan dra in sina klor för att dessa ska hållas vassa, vilket är ett bra trick att använda sig av när man ser ett spår i marken och man vill fastställa djuret. Generellt kan man säga att har spåret kloavtryck är det en hund, har de inga klomärken är det en katt.
  • Lejon har svarta fläckar bakom öronen samt en svart ände på svansen. Detta är en ”följ mig” signal. En lejonhonas svans syns precis i rätt höjd för att ungarna ska se och följa efter till exempel i högt gräs. Leoparder har vita fläckar på samma ställen och de fungerar på samma sätt för leopardungarna.  
  • Leoparden är den mest flexibla och anpassningsbara av alla katter, dem kan man finna i de flesta olika miljöerna och de anpassar sig efter de byten som finns tillgängliga. I områden som har många lejon och hyenor så drar de upp sina byten upp i träd. Leoparden har långa morrhår vilket är en nödvändighet för att röra sig under natten, de är främst nattaktiva djur och smyger på sina byten.
  • Leoparden lever självständigt och socialiserar bara med sina ungar, eller under parningstid med en partner. För att kommunicera, då de har väldigt bra hörsel, så använder de sig av ljud som är raspande, nästan som en såg. Honornas kan skiljas från hanarnas genom att deras ljud oftast är längre och på en högre frekvens.
  • Leoparden som smyger sig på sina byten, har en kraftig kropp till skillnad från geparden som är byggd för fart och jagar ifatt sina byten, vilket gör att den är small, hög med långa ben, med en rekordhastighet uppmätt till 112 km/h. Kanske är det lättaste att urskilja en gepard från dess ”tear mark”, svarta sträck som sträcker sig på båda sidorna av nosen från ögonen. Geparden har också prickar istället för ”rosetter” som leopardens märkning kallas. 
  • Geparden ses ofta på en kulle eller termitstack, detta för att de ska kunna få en överblick var bytesdjuren finns, de jagar på dagtid. Men under kalla dagar kan de ofta ses ligga och värma sig i solen.
  • Geparden har också en mer långsmal kropp, inte lika muskulös som leoparden, och ett mindre huvud.
  • Trots att geparderna främst är självständiga djur, lever de också gärna i familjegrupper, honor med ungar eller hanar tillsammans. Geparder kan ej ryta som leoparder och lejon, men de kan framkalla ljud för att hålla kontakt med ungar och hälsningar.
Afrikas stora kattdjur
LEOPARD

Så kommer vi då till frågan, vilket kattdjur är det mest framgångsrika rovdjuret i Afrika? Faktiskt så är det inte något av kattdjuren utan oftast den fläckiga hyenan, som på en natt kan förflytta sig upp till 70 km över en natt för att hitta föda. Hyenorna som är kända som asätare och för att stjäla byten för exempelvis leoparder jagar ofta även själva och bland annat tack vare att de jagar i stora flockar är de mycket framgångsrika jägare.