Södra Afrikas mäktiga floder – fantastisk natur och stora äventyr

Efter en lång flygresa via Frankfurt och Johannesburg landar vi i ett dallrande hett Victoria Falls. Torrsäsongen är på väg mot sitt slut och snart kommer hettan att brytas av mullrande åska och livgivande regn men än är landskapet torrt och brunbränt och sådär magiskt vackert som bara afrikansk bush kan vara. Första natten spenderar vi i vackra Gorges Lodge. Rummen ligger på toppen av ravinen som störtar ner mot Zambezifloden. Att kalla utsikten från rummen makalös vore en underdrift. Vilken ro att efter en lång flygresa bara sitta på sin veranda med en kall dryck och njuta av utsikten.

gorges

Tröttheten tar ut sin rätt och det blir en tidig kväll. Nästa dag besöker vi Victoriafallen. Fallen skiftar mycket mellan olika årstider och i oktober är vattennivån som lägst. Stora delar av fallen är tomma på vatten men i de stora huvudfallen på den södra sidan dånar vattenmassorna ner i den djupa ravinen. På andra sidan ravinen ser vi Devil’s pool. Den naturliga poolen där ni när vattenståndet i fallen är lågt kan bada precis ovanför fallen.

vic_falls

Från Vic Falls kör vi vidare till Zambezi Sands vid Zambeziflodens strand, en bit ovanför fallen. Kontrasten är skarp. Nedanför fallen forsar Zambezi fram, en smal flod i en djup ravin. Ovanför fallen flyter Zambezi lugnt genom landskapet mångfalt bredare. Men lugnt visar sig delvis vara en illusion. På eftermiddagen kliver vi i kanoter (uppblåsbara kanoter som känns som ett mellanting mellan en rafting flotte och en tvåmanskajak) och paddlar genom stilla partier och mäktiga forsar.

paddla

Efter en av de många forsarna blir vattnet stilla igen. Vi lägger våra kanoter bredvid varandra, håller ihop dem med våra paddlar och glider stilla nerför floden i solnedgången, magiskt. Efter en sista fors paddlar vi in till stranden för en sundowner medan solen går ner och mörkret faller.

sundowner

Tidig uppstigning innan dagen grytt för att hoppa in i jeepen och göra en game drive i Zambezi National Park. Bush och snår, elefanter och antiloper och, den tidiga timmen till trots en tät värme. En morgon i södra Afrika när solen stiger upp på en blå himmel utan mon är en upplevelse svår att beskriva. Vi når efter några timmar landsvägen och kör vidare till gränsen mot Botswana.

elephant_beach

Strax efter gränspasseringen kommer vi in i Chobe National Park. Chobe är en av södra Afrikas allra bästa safariparker med enorma mängder djur såsom elefanter (otroliga mängder elefanter) olika sorters antiloper, lejon och leoparder för att nämna bara några. Alla vi som sitter i jeepen har varit på många safaris men att sitta i en öppen jeep bara meter ifrån en hel flock elefanter är inget man tröttnar på.

Via en gränskontroll som bara nås med båt och är en upplevelse i sig (ett litet skjul på en ö mitt i Chobefloden) kommer vi med båt till Chobe Savannah Lodge som ligger precis norr om Chobefloden på den Namibiska sidan. Chobefloden utgör här gräns mellan de två länderna. På den Namibiska sidan domineras landskapet av byar som bedriver jordbruk, här är de stora djuren få. På Botswana-sidan ligger Chobe med ett av Afrikas rikaste djurliv.

elephant_beach_maria

Från Chobe Savannah Lodge gör vi safariturer med båt på Chobefloden. Återigen kommer vi så nära elefanter att det är svårt att föreställa sig. Vi sitter tyst och stilla i vår båt alldeles intill stranden där ett hundratal elefanter och nästa lika många impalas dricker och svalkar sig i floden.

På den Namibiska sidan gör vi ett besök i en by som ligger några kilometer från lodgen. En kvinna från byn guidar oss och berättar om livet i byn. Det känns genuint, trevligt och välkomnande, en påminnelse om att en resa till Afrika handlar om mer än att se stora djur. Det är viktigt att ge sig själv tiden att möta människor och lära sig mer om livet och kulturen.

elephant_beach_david

Efter upplevelserika dagar i tre länder i södra Afrika flyger vi hemåt igen, via Johannesburg och Frankfurt. Fantastiskt vilka upplevelser vi fått vara med om vid Zambezifloden och Chobeflodens stränder.

Vill ni åka till södra Afrika och uppleva safari och Victoriafallen? Då har vi en perfekt resa för er.

 

En magisk stund vid Elephant beach i Chobe

Nu är vi tillbaka i Sverige igen men för bara några dagar sedan satt vi i en liten båt på Chobe River alldeles intill en strand full med elefanter och antiloper. Chobe River utgör gränsen mellan Namibia och Botswana och också delvis den norra gränsen till Chobe National Park. En av de verkliga höjdpunkterna vid ett besök i Chobe är att göra en safari i båt längs med floden. Under heta, torra eftermiddagar kommer djuren i stora hjordar ner till floden för att dricka. Från er plats i båten på floden kommer ni dem så när att det inte längre känns som om ni ser djur utan snarare som att ni har fått privilegiet att hälsa på dem i deras hem.

elephant_beach_david

Så är det verkligen denna eftermiddag. Vi har stoppat motorn och båten guppar stilla på floden bara meter från elefanter och impalor. Hettan är nästan ofattbar för en svensk, över 40 grader. Vinden steker i huden. Elefanterna njuter märkbart av att dricka och svalka sig i den intensiva hettan.

Alla vi som sitter i denna båt arbetar på African Tours & Safaris. Alla vi har gjort mängder av game drives, bush walks och andra safariaktiviteter men detta blir aldrig tråkigt. Att få komma så nära, att verkligen få se och uppleva det vilda och mäktiga Afrika. Det blir aldrig tråkigt.

Nu är vi tillbaka i Sverige igen och ett kallt höstregn smattrar mot rutan. Men minnena av solen, hettan, vildmarken, djuren och framförallt elefanterna vid Elephant Beach i Botswana kommer att sitta kvar för alltid.

elephant_beach

 

 

 

Är du nyfiken på en resa till Botswana? Läs mer om våra resor här!

En skoldag i Kenya

– Jag går upp sex och äter frukost. Det tar en halv timme att gå till skolan och vi måste vara där klockan 7.00. Första timmen är läxläsning. Klockan 12.45 har vi lunch och då går jag hem och äter något lätt, middag äter vi på kvällen. Ofta är det majsgröt, en vegetarisk stuvning och ibland kött.

Pitalis Otieno är 13 år och sitter med sin mamma på en bänk utanför familjens hus i byn Wagai utanför Kisumu i västra Kenya. Han började skolan när han var sju och i klassen går det 46 elever. Pitalis pratar de lokala språken swahili och luo hemma, men i skolan är all undervisning på engelska.

– De första åren undervisades vi på swahili, men nu är det bara engelska. När lektionerna är slut brukar vi spela fotboll och sedan gör jag läxorna i skolan för vi har ingen elektricitet hemma, säger han.
Pitalis bor tillsammans med mamma och pappa och två syskon.

– När jag är hemma brukar jag hjälpa till med korna eller på åkern. Mamma odlar marken vi har och säljer grönsaker. Pappa säljer bananer på marknaden tillsammans med min äldre bror och min syster går i samma skola som jag.
Grundskolan i Kenya är gratis men eleverna måste köpa böcker och skoluniformer. Vissa böcker delas ut gratis, men de är aldrig tillräckligt många och eleverna delar dem sinsemellan.

– Vi är ofta tre elever på varje lärobok, jag tar alltid hand om matteboken, för jag gillar matte bäst. Jag var tredje bäst i klassen på det senaste stora provet. När jag blir stor vill jag bli lärare och så vill jag resa till Lake Naivasha, jag har hört att det är fint. Kanske kan jag få jobb där.

————–

Är du nyfiken på Kenya? Kolla in vårt utbud här.

En skoldag i Tanzania

Koko Meseyeki kämpar för att försöka kunna gå kvar i skolan. Hon är 15 år och bor i Makuyuni utanför Arusha i norra Tanzania. Koko har gått åtta år i skolan men har nu varit tvungen att hoppa av.

– Pappa skadades i en trafikolycka när jag var liten och alla våra tillgångar har gått till hans vård. Skolan kostar pengar och mamma har inte råd med alla avgifter, säger Koko.

Men trots familjens ekonomiska svårigheter tänker Koko göra allt hon kan för att fortsätta studera.

– Jag försökte tigga pengar hos grannarna, men fick inte ihop tillräckligt och var tvungen att sluta efter årets första termin. Men jag vill inte tillbaka till byn. Utbildning kan ge mig ett jobb så jag kan hjälpa min familj. Jag vill bli högstadielärare i geografi, matte och fysik. Det är mina favoritämnen och jag har bra betyg. Nu försöker jag hitta en skolsponsor och så fort jag har pengar ska jag börja skolan igen.

Kokos familj bor utanför Makuyuni i en traditionell by där husen är byggda av lera och taken är av vass. Hennes mamma är småbrukare och odlar majs – familjens kor och getter har sålts för att bekosta pappans vårdkostnader. Koko är äldsta dottern i familjen, hon har tre bröder och en syster.

– När jag gick i skolan hyrde jag ett rum i Makuyuni för att slippa ha så långt att gå varje morgon. Men rummet hade ingen elektricitet så det var svårt med läxorna. Varje helg gick jag hem för att plugga, hjälpa mamma med att tvätta och städa. På söndagarna går jag i kyrkan.

—————

Är du nyfiken på Tanzania? Kolla in vårt utbud här.

En skoldag i Malawi

Costina Phiri har långt till skolan. Det tar två timmar att gå dit och varje morgon måste hon gå upp klockan fyra för att hinna hjälpa till med hushållssysslorna innan hon promenerar till skolan. Costina är 15 år och bor i Nkhata Bay vid Malawisjöns strand. När vi träffar henne i klassrummet efter lektionstid är den röda tegelbyggnaden ödsligt tom och skolgården övergiven.

– Jag bor med mamma, fyra syskon, mormor och morfar i en by åtta, nio kilometer från skolan. Min pappa är död, mamma är jordbrukare. Varje morgon innan skolan städar jag huset och hämtar vatten. Halv sex börjar jag promenera för att hinna fram i tid. Hemma äter jag ingen frukost men ibland delar klasskompisarna med sig om de har med sig frukt eller rostad majs, säger Costina.

Malawi är ett av Afrikas fattigaste länder och skolan har dåligt med resurser. I Costinas klass går 63 elever men det finns inte läromaterial och skolböcker till alla.

– Jag har ingen skolväska utan bär anteckningsböcker, pennor och en miniräknare i handen eller i en plastpåse. Eftersom vi inte har tillräckligt med böcker måste vi dela, jag har ansvaret för läroboken om jordbruk, det finns elva sådana i klassen.

Skoldagen är slut vid två-tiden och då går Costina hem och äter dagens första riktiga mål mat. När det är examenstider går hon sedan tillbaka till skolan igen för kvällsstudier. Annars är hon rädd att hon ska halka efter i klassen.

– Det finns ingen el i skolan så vi använder ficklampor för att studera. Min dröm är att bli sjuksköterska. Om jag får riktigt bra betyg kan jag få stipendium och studera gratis på universitetet, då ingår även mat och boende.

————-

Är du nyfiken på Malawi? Kolla in vårt utbud här.

En skoldag i Zambia

Mellan skolbyggnader och bostadshus kommer Miracle Frank Mbulo gående över gräset. Han är 18 år och bor i SOS-barnbyar i Zambias huvudstad Lusaka.

– Jag har bott i barnbyn i elva år nu. Min mamma och pappa är döda men jag har en moster som hälsar på mig ibland, säger Frank.

Tidigare bodde han hemma hos sin moster, men när hon inte längre kunde försörja honom flyttade han hit. Byn ligger strax utanför Lusaka och husen i byn ligger utspridda mellan trädgårdsgångar och gräsmattor.

– Jag går i skolan här så det är bara fem minuter mellan huset där jag bor och skolan. Mina favoritämnen är religion och matte. Nu går jag sista året i grundskolan och hoppas kunna läsa vidare på högskolan, helst något inom webbdesign. Utbildning är viktigast av allt, utan utbildning blir man inget.

Frank är ordningsman i klassen och säger att han försöker vara ett gott exempel för de andra eleverna. Det går 37 elever i klassen och efter lektionstid kan de som vill få läxhjälp. Frank studerar hårt för att få bra betyg, men på helgerna tar han ledigt och spelar fotboll och volleyboll.

– Att titta på teve tycker jag är trist, men jag tittar ibland om det är någon bra film som visas.
Eftersom Frank har passerat 15 bor han i ett så kallat ungdomshus för pojkar. Tolv ungdomar bor i samma hus tillsammans med en vuxen ”huspappa”.

– Vi lär oss livskunskap, hur man sköter ett hushåll och håller en budget. Vår ”huspappa” ser efter oss och jag räknar alla här i byn som min familj. När jag blir vuxen vill jag arbeta med föräldralösa barn och hjälpa andra så som jag själv har blivit hjälpt.

—————–

Är du nyfiken på Zambia? Kolla in vårt utbud till Zambia här.

En skoldag i Botswana

När Rose Katlego Seagateng kommer hem från skolan brukar hon titta på teve och chatta med sina kompisar på nätet. Rose är 15 år och hon skriver mycket, allra helst påhittade noveller om hur det är att vara tonåring i Botswana. Rose bor i turiststaden Kasane i norra Botswana, och vi träffas utanför souvenirbutiken där hennes mamma jobbar.
Rose har precis kommit från skolan och hon har på sig sin skoluniform: ljusblå kjol, vit blus och slips; svarta skor och vita strumpor. Hennes modersmål är setswana men hon pratar även flytande engelska.

– Engelska är lättare. Setswana är ett tungt språk och vissa ord är väldigt långa och komplicerade. Vi pratar det hemma, men med kompisarna pratar jag alltid engelska.

Rose brukar promenera till skolan, det tar en halvtimme ungefär. Hon går upp tidigt för att inte komma för sent, det kan leda till bestraffning.

– Jag tränar, ser teve och lyssnar på musik före skolan. Alla elever måste vara på skolan kvart i sju för upprop, undervisningen varar fram till 14.30, sedan är det lunch och självstudier.

Rose bor med sin mamma, pappa, lillasyster och moster.

– Mamma arbetar i butik och pappa är lärare. Jag hjälper inte till särskilt mycket hemma.

När hon blir stor drömmer Rose om att ha ett eget företag, allra helst en restaurang.

– Och så vill jag resa, till Kanada eller Bahamas. Min önskan är att få se havet en dag och känna hur snö känns. Jag vill se om det jag ser på teve stämmer. Om det är sant att eleverna inte behöver ha skoluniform. Jag önskar vi slapp ha uniform, är den i oordning händer det att läraren slår oss. Och det hatar jag.

———————

Vill du uppleva Botswana på plats? Kolla in vårt utbud av resor till Botswana här.

En skoldag i Lesotho

Senate Makhoali sätter sig ner på en av stolarna inne på rektorns rum. Hon är tolv år och går på Hoohlo Primary School Lesothos huvudstad Maseru. Det är kvavt i rummet och Senate har tagit med sig en kompis. De går i samma klass och har cirka 50 klasskompisar – men bara en lärare i varje ämne.

– Min familj bor i utkanten av Maseru så jag åker kollektivtaxi till skolan, det tar en halvtimme ungefär. Skoldagen börjar halv sju och håller på till klockan två på eftermiddagen, säger Senate.
Grundskolan i Lesotho är gratis, men eftersom skolböckerna sällan kommer i tid måste eleverna själva köpa sina böcker. Varje dag har Senate med sig en lunchlåda till skolan, ofta är det en smörgås med korvpålägg. Frukost och middag äter hon hemma.

Klass hon går i är indelad i tre grupper och varje dag ansvarar en grupp för att klassrummet städas och ställs i ordning efter skoldagen. Skolsalarna är utspridda på området i olika byggnader och skolgården är en naken grusplan.

– Vi sopar golvet och suddar ut på svarta tavlan. Sedan åker jag hem. Vi har tre olika skoluniformer för olika dagar i veckan, så när jag kommer hem tvättar jag mina kläder och sedan brukar jag hjälpa mamma att diska och städa.
Senate är yngst i syskonskaran och har en bror och en syster. Hennes pappa dog när Senate var liten och mamma försörjer familjen.

– Mamma jobbar på kontor som sekreterare, tror jag. Ibland brukar hon hjälpa mig med läxorna. Vi har ingen dator hemma och inte heller i skolan. Men jag tittar mycket på teve och när jag blir stor vill jag bli tevestjärna.

En skoldag i Sydafrika

– Mina föräldrar kör mig till skolan, det tar en halvtimme ungefär. Pappa och mamma jobbar på universitet. Pappa är amerikan och mamma är sydafrikan, och jag är född i Sydafrika, säger Thandi Burgess, tolv år. Hon går på Camps Bay Primary School som ligger i utkanten av Kapstaden. Det är en statlig skola och alla elever har med sig egen skollunch, det finns även en kiosk på skolområdet. I klassen går det 29 elever och efter skolan erbjuds alla en rad olika aktiviteter. Thandi har valt piano, dans och friidrott.

– Jag tar också extra mattelektioner för det är ganska svårt tycker jag. När jag blir stor vill jag kanske bli veterinär, jag gillar djur, eller så vill jag bli psykolog eller lärare. En annan dröm är att få resa mycket.
För att få plats med alla skolböcker och ombyte till olika aktiviteter måste Thandi ha två skolväskor.

– De flesta böcker får vi köpa själva, några får vi av skolan. Jag gillar att skolan har riktigt bra lärare som också lär oss moral och uppförande. Lärarna jobbar verkligen för att göra skolan trevlig och alla är vänner med alla här.

Thandi bor i kuststaden Hout Bay och har en äldre bror. Det är läxor varje dag och ibland får hon hjälp på skolan efter lektionstid – eller så hjälper pappa och mamma till. Hemma pratar familjen engelska och i skolan lär sig Thandi även afrikaans och xhosa, som är ytterligare två av Sydafrikas elva officiella språk.
– Mitt namn är förkortning av Thandiwe som betyder älskad på xhosa, säger hon.

En skoldag i Afrika

gorrel_andreasNär journalisterna och tillika African Tours & Safaris guider Görrel Espelund och Andreas Karlsson för något år sedan korsade den afrikanska kontinenten i bil, ville de skildra vardagen bortom nyhetsrubrikerna. Genom ungdomars berättelser formar de en bild av kontinenten som vi kanske inte är vana att se den.

Görrel Espelund är journalist, författare och Sydafrika-guide. Hon har sedan 1994 bevakat Afrika för en rad svenska tidningar, bland annat Göteborgs-Posten och Sydsvenskan. Den senaste boken, ”Kap till Kairo – anteckningar längs vägen”, är skriven tillsammans med Andreas och skildrar deras resa med bil genom den Afrikanska kontinenten. Ungdomsskildringarna är ett omarbetat kapitel ut boken.

Andreas Karlsson är journalist, fotograf, Sydafrika-guide och bosatt i Kapstaden. Han är utbildad safariguide, med lång erfarenhet av den afrikanska vildmarken. Andreas är också prisbelönt som naturfotograf och har skrivit ett flertal böcker om Afrika. Den senaste är guideboken ”Mitt Kapstaden” och han skriver för närvarande på en bok om Sydafrikas historia.

Fortsättning följer…